Hoppa till huvudmenyn Hoppa till innehåll

Otuktat

Fredrik Österling bloggar

Om konsten att tänka flera tankar samtidigt.

När vi i HSO (Helsingborgs Symfoniorkester) gick ut med beslutet om att från säsongen 2020/21 prioritera solister och dirigenter som väljer att komma till oss med andra färdsätt än flyg, satte en livlig diskussion igång. Nyheten kablades ut över den kända världen. Debatt i Danmark. Debatt i Tyskland. Intervjuer med internationella medier. Kanske för att den klassiska musiken generellt producerar få nyheter. Eller är det för att omvärlden betraktar flyget som en förutsättning för varje neapolitanskt sextackord som spelas i världen, varje koloratur som sjungs och varje cellokonsert?
Oklart.
Men uppmärksammat blev det. Och trots att vi var tydliga med att vi behövde en startsträcka (eller kanske en landningsbana) för vårt beslut, eftersom vi har en ganska lång planeringshorisont, började snart sidoberättelser formas. Som exempelvis den om hur mina anställda reser på semester. Eller hur jag reser privat med min familj.
Anklagelserna om att det hela bara var ett PR-trick lät heller inte vänta på sig.
Det var som om jag plötsligt hade utnämnt mig själv till någon form av den symfoniska världens Greta Thunberg.
Dock är det orätt mot såväl mot Greta som mot vårt projekt att göda den typen av berättelser.
Det som gör frågan om miljön så knepig är att vi alla på olika sätt kan hållas medansvariga för det som nu sker.

Klimatförändringarna. Som sitter ihop med vinstdrivande industrier. Som sitter ihop med våra möjligheter till någorlunda prisvärda semestrar. Det handlar också om geografiska utmaningar och klass. Möjligheten till en karriär. Det kan handla om avtal och förväntningar från samarbetsparter.

Därför är jag den siste att kasta en sten på någon som menar sig vara tvungen att flyga eller köra en dieseldriven bil. Men jag förstår också – av egen erfarenhet – hur knepigt det blir när perspektiven kryper närmre det liv man vant sig vid att leva. Man liksom väntar på att en Deus ex Machina ska trolla bort allt knepigt som hotar vår existens. Man hoppas att politiken ska gå före. Visa vägen, genom lagstiftning och andra insatser genom våra myndigheter på området. Trögheten i våra system gör dock att vi inte enbart kan förlita oss på dessa. Ofrånkomligen kommer en del av ansvaret och ”action” att behöva landa på allas våra späda medborgaraxlar. När den insikten når oss, är det lätt att bli relativist. Lite mellanstadieunge finns nog kvar hos oss alla. Den där mellanstadieungen som alltid menar att någon annan är värre. Och att detta faktum gör de egna handlingarna mindre knepiga.

Vi är nu nere på en nivå där varje kallstart bidrar till att förstärka övertrasseringen av vårt miljökonto. Samtidigt har vi byggt våra liv på alla de möjligheter som förenklar för oss.

Jag har märkt av de där reaktionerna. Utan att ha presenterat något annat än ett inriktningsbeslut som rimmar med stadens (Helsingborgs) egna ambitioner, har jag fått många aktivistanklagelser kastade på mig. Men också närgångna frågor om hur jag själv gör, med undertexten att jag antagligen borde hålla käft eftersom jag lever som jag gör.

Jag tänkte därför redovisa hur det ser ut för egen del. Syftet är inte att skuldbelägga någon annan eller skapa en känsla av otillräcklighet (vilket en läsning nog kommer visa). Snarare handlar det om att visa på att det går att tänka två saker samtidigt. Det beslut vi fattat i HSO handlar om säsongen 2020/2021. Inte för att vi inte fattar att det är mer bråttom. Utan för att vi sitter med skrivna avtal. Lite så fungerar det också på individnivå. Vi är alla del av en mängd överenskommelser som skapar förutsättningar för hur livet, som vi känner det, ska kunna fungera. För egen del har jag förstås kortare bromssträcka än en symfoniorkester. Men även jag sitter med olika typer av överenskommelser och avtal. Önskningar och drömmar. En hel del av dessa har alltid suttit ihop med möjligheten att kunna resa.

Icke desto mindre beslutade jag mig för att ta rygg på de beslut vi fattat i HSO och faktiskt föregripa säsongen 20/21. Jag bestämde mig för att försöka minimera mitt yrkesrelaterade flygande under 2019, för att helt fasa ut det till säsongsstart 2020. Några halvmesyrer har det blivit. Som t. ex. när jag ville åka tåg t.o.r till branschdagarna i Luleå. Ett antal möten som ”inte gick” att skjuta på gjorde att jag flög upp, för att sedan ta biogasbuss + tåg ned. Redan här ställdes jag inför ett dilemma som kommer bli allt mer frekvent. Dilemmat handlar om prioriteringar, förstås. Givet övertrasseringsläget för miljön är ju egentligen väldigt få saker viktigare. Men återigen – vi lever i en spindelväv av förväntningar och överenskommelser om hur man bör agera. Att ställa in ett möte som egentligen kunde varit en enkel mejlkonversation, är kanske ingen stor grej globalt sett, men blir definitivt en grej om du har uppdrag att nätverka och utveckla en verksamhet.

Dock har jag ändå i allt väsentligt klarat att minimera flygandet i år. Två professionellt relaterade långflygningar, kopplade till (återigen) ingångna avtal och överenskommelser återstår under hösten. Ambitionen för 2020 är att styra projekt och det sätt på vilket jag jobbar med dem i en riktning som inte fordrar flyg. Än så länge möts jag av förståelse och entusiasm när jag föreslår andra vägar att mötas.

Och privat då.
Vi kan börja med mitt ursprung.
Född i Sápmi, Gällivare. Sommarviste i Tornedalen.
En bit från Skåne, där vi nu bor. Men det räcker inte med det.
Jag har tre barn i Stockholm som jag åker till varannan helg.
Dessutom är min fru från Irland och vi vill förstås gärna att de nya barnen ska bli en del också av den kulturen.

Här tjorvade det förstås ihop sig med ambitionerna om att föregripa HSO-säsongen.
Men. Till Tornedalen kommer vi tåg- och bussledes.
En förstående chef medger arbete på tåg de helger jag åker till Sthlm.
Ett priviligierat utgångsläge. Vad gäller Irland är det alltjämt en tidsfråga.
Samtidigt är vi medvetna om att vår tidsutmaning väger lätt. Så snart sitter vi på färjan över.

Jag måste också besinna det faktum att jag, i min position, har fler valmöjligheter än många andra. På samma sätt tror jag det är viktigt att man besinnar och behärskar sin inre mellanstadieunge.

Vi måste kunna tänka flera tankar samtidigt.

Möjligheterna till skuldbeläggande är oändliga i det scenario som nu utvecklar sig. Särskilt som faktiskt ingen kan friskriva sig från skuld.
Bara genom att finnas till har vi skrivit under på en del av övertrasseringen.
Det positiva är att vi tillsammans kan göra skillnad.
Även om det klingar som en klyscha är den icke desto mindre sann.
Och möjligheten att reflektera över valen vi gör är en gåva.
Precis som möjligheten att sätta sig in i andra människors liv och deras förutsättningar för att göra just de val som vi uppfattar som ”korrekta”.
Så.
Jag hoppas på – utifrån ett branschperspektiv – att vi snart får igång samtal om hur (rent praktiskt) vi ska kunna bidra till en hållbar utveckling. Hur vi ska kunna skapa hållbara turnéstrukturer i Sverige och Europa. Och så hoppas jag att vi slutar låtsas om att vi alla inte är en del av problemet.

/Fredrik

Fortsätt läsa

Hållbar musik

Som meddelats i veckan prioriterar vi från och med säsongen 2020/21 samarbeten med solister och dirigenter som reser till oss med annat färdmedel än flyg. Reaktionerna har varit överväldigande. Såväl svensk som internationell press har uppmärksammat vårt beslut. Dirigenter, solister och agenturer som är villiga att samverka med oss har redan hört av sig. De uppmuntrande utropen har varit många. Men också frågorna. Och i sedvanlig ordning har också ett antal kompromisslösa kritiker gett sig till känna på sociala medier. Det känns därför viktigt att kunna bredda och förtydliga diskussionen, och kanske försöka besvara några av de vanligaste frågorna . Men det är också viktigt att peka på förutsättningarna för vårt arbete och vad det är som egentligen kan sägas driva konstnärlig och annan utveckling i vår bransch.

Först ska det sägas att Helsingborgs Symfoniorkester och Konserthuset inte agerar ensamma. Vi hör till Helsingborgs stad som sedan länge driver ett aktivt arbete för en hållbar utveckling; inte minst i stadens visionsarbete Helsingborg 2035 . Så vårt beslut är inte ett plötsligt miljöaktivistiskt beslut, utan går i takt med stadens ambitioner. Vi tror heller inte att vi ensamma kommer kunna rädda världen. Däremot är uppmärksamhet, de många och starka reaktionerna, de intensiva diskussionerna som följt på beslutet en del av svaret på varför det är viktigt att just en institution av vårt slag beträder den här vägen. I spåren av den synlighet för frågan vi väckt i vår bransch kan nämligen andra med makt att förändra också välja att följa efter.

Jag är än mer stärkt i tron på att vi ska kunna lyckas med att fortsatt leverera orkestermusik på hög internationell nivå efter vårt tillkännagivande. Det finns uppenbart solister och dirigenter som gärna är med och bidrar till att vi ska kunna klara det. Men vad händer om någon blir plötsligt sjuk? Ska vi då ställa in konserten?
Jag har från början sagt att det kan komma tillfällen när vi får göra avsteg från beslutet och i så fall klimatkompensera. Men bedömningen kommer då göras utifrån bilden av vårt totala avtryck och utifrån den givna situationen. På det viset kommer vi ifrån all form av slentrianmässigt beteende i en värld som inte har tid för det.

Men det kommer ändå ta tid för oss att lära oss hur vi ska göra. Vi tar därför hjälp av den expertis vi har i staden och runt om oss. Det handlar inte bara om flyg. Det handlar om hur vår verksamhet kan förändras som helhet. Vi måste därför vara ödmjuka i det här arbetet och inse att vi säkert kommer omvärdera och ompröva handgrepp och beteenden under vägen. Vi kommer också aktivt behöva söka olika typer av partnerskap för att lyckas. Det kan röra sig om allt från trafikbolag till agenturer.

Vad gäller internationell samverkan och kulturutbyte ser jag alltså inte några problem med att vidmakthålla den nivå vi har i dag. En ny USA-turné är förmodligen inte aktuell under de nya omständigheterna. Men väl europeiska turnéer. Och nationella. Man ska komma ihåg att sedan Rikskonserters tid, då det fanns nationella turnéslingor (inte minst till Norrland) för symfoniorkestrar, har den turnéverksamheten i princip legat nere på nationell nivå. Kanske kan vi här hitta ett partnerskap med Statens Kulturråd och Musikverket för att gemensamt ta ett nationellt ansvar för tillgängligheten?

Vad gäller mångfalden av konstnärliga uttryck och mångfalden av röster och konstnärsskap som får höras i vårt konserthus menar jag att utmaningarna inte vare sig minskar eller ökar med vårt beslut. Den klassiska musikindustrin är per definition utmanad vad avser dessa frågor. De senaste decennierna har vi kunnat konstatera hur de nationella skillnader som funnits avseende hur orkestertraditionen förvaltats suddats ut. Förebilderna för världens orkestrar är desamma – de flesta rör sig mot en nivellerad version av repertoar och innehåll. Här är vi dock starka i Helsingborg. Vi har redan påbörjat ett arbete mot en repertoarläggning som medger andra berättelser än de gängse.

Men utmaningarna finns kvar. I dag är det faktiskt så att en dirigent från Venezuela eller en från Kina eller Tyskland har samma typ av målbild för sitt arbete. Om man inte tror på Montesquieus klimatlära (där vissa nationers geografiska placering bl.a. påstods ge människor olika temperament) kan man konstatera att den konstnärliga utvecklingen eller höjden inte sitter i från vilket land man flyger in dirigenter. För så stark är den globala konformiteten på vårt område att du inte kan höra några sådana skillnader.

Däremot kan man alltjämt skönja skillnader i sättet på vilket tonsättare från olika delar av världen griper sig an konstmusiken. Och den musiken är tillgänglig för oss även utan flygresor. Avseende etnicitet och bakgrund för solister kan vi konstatera att Europa redan i dag uppvisar en fantastisk mångfald, som på vårt område är en tillgång och en möjlighet.

Mångfalden är redan här. Det handlar om att använda sig av den aktivt i utvecklingsarbetet. Och jag menar att en källa till utveckling av orkesterverksamheten är att också skapa en relation till de etniska grupper som tagit sig till Sverige och i det kulturella bagaget många gånger kan bära med sig andra perspektiv på såväl musik som kultur generellt.

Så jag vill inte på något sätt förminska utmaningen (för oss) i den väg vi nu beträder. Lika lite är det mitt uppdrag att moralisera över hur andra institutioner i Sverige väljer att göra. Men jag hoppas att vårt initiativ väcker tankar och diskussioner och att vi också kan få draghjälp av den myckna värme som vi mötts av de senaste dagarna. Jag ser att vi som institution med offentlig finansiering har ett ansvar i frågan. Sverige har ett ansvar. Världen har sammantaget ett ansvar. Men vi måste börja där vi står och är. Något annat är inte möjligt.

Fortsätt läsa

”Bög-tåget”: Konserthusen och den normativa fondväggen.

Häromdagen kom ett anonymt brev till jobbet på konserthuset i Helsingborg. Signaturen ”Vi föredrar att vara Anonyma” beskriver först hur ett sällskap avnjutit vad som verkar ha varit en klassisk s.k. bättre middag på Dunkers Kulturhus. Vinet har varit gott. Upplägget smakfullt och maten njutbar. Sedan utspinner sig ett samtal kring bordet, ett samtal som handlar om det skribenten beskriver som ”bögeriet” i kulturlivet. En av middagsdeltagarna beskriver hur den hållit på att kräkas vid mötet med en Pride-parad.  Inte nog med det. Skribenten fortsätter: ”Vi har under många år haft abonnemang på Konserthuset, men när HSO också hoppade på bög-tåget, hoppade vi liksom fler, av besöken.”

Den anonyma formen gör det svårt att direkt bemöta personen eller personerna som står bakom brevet (som ställts till såväl chefen för Dunkers Kulturhus som till mig som chef för Helsingborgs Konserthus). Men självklart måste jag göra några reflektioner. Innevarande säsong har inneburit framförallt en kommunikativ förflyttning för HSO. Ett mer problematiserande tilltal i texterna i vårt säsongprogram är ett av de synliga resultaten. En sammanhållen berättelse har skapats för säsongen. Vi har lyft perspektiv som i konserthussammanhang uppfattas som ovanliga – vissa har rentav uppfattat det som ”djärvt”. En liten grupp i publiken har aktivt valt att protestera. Och det som främst tycks sticka i ögonen – och nu tolkar jag de (ändå ganska få) brev och mejl jag fått – är inte verkligheten (innehållet eller beskrivningarna i sig), utan perspektivförskjutningen. Konserthuset som plats för ”det sköna”, ”det evigt vackra” har möblerats om. Och det nya perspektivet tycks grumla bilden av den klassiska musiken som en kontextlös njutning vars existensberättigande enbart ligger i förmågan att bekräfta status quo.

Även mycket små förändringar skapar förvånansvärt kraftfulla reaktioner hos en liten minoritet av publiken. Jag menar att den här typen av brev är ett oerhört tungt vägande skäl för konserthuset och orkestern att fortsätta den inslagna vägen och processen mot ett alltmer problematiserande förhållningssätt. Att låta musiken kliva ut ur den föråldrat normativa fondväggen måste vara ett av de viktigaste uppdragen för alla oss som arbetar med konstmusik i dag. Genom att inte problematisera avhänder man sig själva det konstnärliga perspektivet på verksamheten och bekräftar istället aktivt en världsbild som författarna av det anonyma brevet omfattar och vill se som norm.

Själv brukar jag påminna mig om de kulturpolitiska mål som Riksdagen antagit och som i grunden är oerhört uppfordrande för oss som arbetar på s.k. institutioner:

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.

Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.

Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.

/Fredrik

Fortsätt läsa

Nytt år och en musikdebatt som kom av sig.

Nu är det nya året i full gång och så även konsertåret. I kväll spelar HSO i Halmstad och på lördag väntar två ovanligt välsålda trettondagskonserter. Och det lovar att bli såväl glitter, glamour som ett stänk eftertanke. Under lördagen visas också den kultförklarade filmen Brakfesten med bl.a. Marcello Mastroianni i vår Lilla Sal, som ett led i vår ambition att diskutera och problematisera vår samtid – men också i ambitionen att kunna bjuda vår publik på mer än förväntat. Just denna ambition har skapat nationell uppmärksamhet och viss lokal debatt.

Den som läste HD under julhelgen noterade kanske en skriftväxling mellan HDs recensent och undertecknad (https://www.hd.se/2017-12-23/vi-forsoker-skapa-nya-ingangar-pa-musik-vi-sjalva-alskar). Jag kritiserade recensenten men bjöd också in honom – Henrik Halvarson – till ett publikt samtal om musik. Dock menade Halvarson att hans roll är att skriva och därigenom kommunicera med sina läsare. ”Att stå på scen överlåter jag till andra” skrev han i sitt svar.

Och det är förstås en bekväm position, som jag själv dock inte kan inta. Och det vill jag så klart inte heller, eftersom en del av poängen med vår nya arbetsmetodik är att just skapa samtal kring vårt innehåll och vad vi påstår. Halvarsons avbryter alltså samtalet innan han ens tagit sig in i matchen. Hans replik är så full av truismer, självmotsägelser och försök att vilseleda sina läsare att jag förstår hans ovilja att offentligt debattera detta i realtid. Det skulle helt enkelt bli alltför förvirrat – ungefär som när han möter Julia Purginas subtilt koncentrerade miniatyrer.

Jag citerade i min artikel en för oss mycket smickrande DN-recension. Halvarson kontrar, och försöker få läsaren att tro att DN i själva verket hade klämt i med en brasklapp avseende vår nya säsong: ”i alla fall på papperet”, skrev ju recensenten. Det som Halvarson missar är att DNs recensent för flera resonemang samtidigt. Håller flera tankar igång. Å ena sidan prisar hon säsongen, å ena sidan ger hon uttryck för en berättigad frustration över att ett verk hon rest till Helsingborg för att lyssna till lyfts ut ur programmet på kort varsel. Så även detta ”på papperet” är i själva verket en form av komplimang för vårt program. Så märkligt rikt kan språket vara.

Halvarson bekräftar tyvärr på punkt efter punkt den kritik jag framfört mot honom. Han har svårt för det här med kontext. Han skriver till och med: ”jag är av den åsikten att den bästa musiken talar för sig själv”. Detta efter att ha målat upp en bild av en konsert där musiken ”formligen dränktes i en textflod från en filmduk ovanför orkestern”.

Med denna bekännelse menar jag att Halvarson har diskvalificerat sig från att recensera i stort sett all musik som framförs på vilket givet konserthus som helst. All musik är skriven med utommusikalisk koppling – om det så bara är med en enkel dedikation, en storvulen metafor eller ett konkret ”program” med textunderläggning. All musik bär spår av tidsbundna konstnärliga överlevnadsstrategier, hur banalt mänskligt det än kan låta. Och all storslagen oratoriemusik med textmassor som framförs av körer och solister – vad ska Halvarson göra med den?

Han kan förstås bestämma sig för att det som sjungs inte bär på några som helst sidobetydelser utan bara är en del av det allmänna välljudet. Då blir musiken ofarlig – en tjänsteande i det skönas tjänst.

Den musikestetik som Halvarson förfäktar bottnar i ett senromantiskt Tyskland som strävade efter att bygga monument över sina titaner och upphöja deras konst till något oberörbart som svävade ovanför allt mänskligt liv.

”Den bästa musiken talar för sig själv” är för mig en parafras på Eduard Hanslicks beskrivning av musiken som ”Tönen bewegte formen” – tanken om att stor musik bara refererar till sig själv. Samme Hanslick menade att Beethovens klingande referenser till oväder, djur och natur var olycksfall i det annars storslagna arbetet med en musik som annars var självrefererande. Det är det mest elitistiska perspektivet på musik jag vet, ett perspektiv som dessbättre spolats bort från de flesta moderna musiksammanhang. Men inte i HD uppenbarligen.

Och hur var det med ”textfloden” som dränkte musiken?Tja, det rörde sig om sju korta Freud-citat (en del av verket) som visades till sju satsdelar under ett trettio minuter långt verk. Där fanns – i jämförelse med t ex en textad TV-serie – eoner av tid att ta in och reflektera över textfragmentens koppling till musiken, istället för att försöka ta in det via ett prasslande programblad. Så, nä. Det var inga ”textfloder”. Men bilden Halvarson målar upp är typisk för hans tendentiösa hållning. En kombination av felaktig återgivning av fakta och en fast världsbild som inte medger några andra läsarter än den egna. Ungefär som gamle DN-skribenten Peterson-Berger på sin tid. Fast han hade nog ställt upp på ett samtal. Men HSO och konserthuset fortsätter på det nya året med sitt uppdrag – att röra, beröra och provocera genom vår konstform – varmt välkomna!

Fredrik Österling

Fortsätt läsa

Säsongsöppning och Frack-off

Förra lördagen sjöd Konserthuset åter av aktivitet. Det var Öppet hus med prova-på-yoga i övre foajén, rundvandringar, instrumentprovning med Kulturskolan, biljettsläpp och förstås fika. Som kulmen på dagen dirigerade Marie Rosenmir den första konserten i serien Frack-off; serien där vi utmanar några av de konventioner som omgärdar symfoniorkestern, men framförallt djupdyker i klassisk musik med koppling till andra konstformer. Först ut var litteraturen. Det blev en härlig konsert med en publik som gav gensvar på uppmaningen att själva skapa. Alla fick papper och penna vid entrén och uppmanades att skriva något – en dikt, en (oerhört kort) roman, en recension eller en reaktion på konserten – positiv eller negativ. Av de mängder alster som lämnades in utgjordes några av dikter (vi kommer publicera dem på hemsidan) och många var positiva reaktioner som på bilden. Dessutom fick vi en hel del tips på alltifrån ljudslingor och högtalare till förslag på kläder till musikerna, som för dagen var iförda vardagskläder. Personligen tyckte jag det var väldigt spännande och kul att få bevittna hur vårt skapande från podiet kunde föda så många olika typer av reaktioner. Nästa Frack-off har dans som tema. Kanske får vi be publiken att dansa hemåt efter konserten?

img_1253

Den 7 och 10 september öppnar vi själva konsertsäsongen med ”Synderna” som tema. Vår egen Stefan Solyom dirigerar och klarinettisten Emil Jonasson är solist tillsammans med HSO. Jag törs lova en konsert utöver det vanliga – så se till att vara där!

/Fredrik

Fortsätt läsa

Dödssynder i Helsingborg

Sedan några veckor är HSOs säsongsprogram för 2017-2018 offentligt och utskickat till våra intressenter och abonnenter. Vi har fått mängder av lovord från såväl nationella som internationella kollegor i branschen. Den svenska branschtidningen OPUS har hunnit med att utnämna Helsingborgs Symfoniorkesters säsongsprogram till det mest spännande av dem alla. Väldigt roligt, tycker vi!

I HD hurrar Henrik Halvarson över att vi vågar sticka ut hakan. Han förundras över de många nyheterna och de nya greppen, men oroar sig samtidigt bl.a. för hur publiken ska ta det faktum att vi presenterar en (i Sverige) helt okänd kvinnlig tonsättare, Julia Purgina. Han skriver: ”Även om varje enskilt stycke i sviten är kort, kommer publiken att exponeras för hennes från början helt obekanta tonspråk mycket mer än vad som är vanligt för en nu levande kompositör.”

Jag kan redan nu lugna såväl Halvarson som den trogna publiken. Julias vackra och poetiska musik kommer höras vid åtta (av tjugoåtta olika) abonnemangskonserter. Vid sju av dem, då hennes version av de olika dödssynderna kommer att klinga var och en för sig, rör det sig om två minuter långa satser som öppnar konserterna. Vid den åttonde konserten, säsongsavslutningen, är det verket i sin helhet som presenteras – bredvid en hel massa annan fantastisk musik.

Det hela är alltså i sig självt tänkt som en pedagogisk introduktion till Julias tonspråk.

Och går man på alla åtta konserter får man sig alltså till livs – sammanlagt – tjugoåtta minuter musik av Julia Purgina, vilket är en god bit under snittlängden på t.ex. en enda senromantisk symfoni. På köpet har man alltså beretts möjlighet att under inte alltför tunga omständigheter bekanta sig med ett för Helsingborgarna nytt tonspråk. Jag uppfattar för min del Helsingborgspubliken som alltför kunnig och intresserad för att låta sig skrämmas av detta.

Att kunna erbjuda publiken åtminstone 28 minuters (av en hel säsong) musik av en i Sverige okänd kompositör skulle jag säga borde vara ett minimum och en utgångspunkt för att alls kunna påstå sig bedriva en konstnärlig verksamhet.

Men först och främst värmer förstås hurraropen – de få orosmoln som presenterats  är av det slag som vi förutsett och parerar för. Förändringarna vi genomför handlar bl.a. om att tematisera säsongerna och lägga program som har andra dramaturgiska bågar än den reguljära ouvertyr-solokonsert-paus-symfoni-dramaturgin visar prov på. Egentligen inget dramatiskt, utan en naturlig konsekvens av att vi tar vårt uppdrag på allvar och vill erbjuda vår publik såväl variation som fördjupning och spännande nyheter.

Kort sagt har vi börjat en resa som handlar om att betrakta vår konstform som – just – en konstform. Där tolkning och omtolkning av såväl verk som av själva konsertformen inte bara är en avlägsen möjlighet som man drömmer om på sin kammare, utan en förutsättning för vårt existensberättigande.

Behöver jag skriva att vi tycker detta ska bli vansinnigt kul? Häng med på resan och slå till på ett abonnemang, eller – om du bara vill prova på – en lösbiljett! Redan på torsdag får du dessutom en försmak av vår syndiga säsong – vi spelar då Carmina Burana under ledning av Stefan Solyom. Välkommen!

Fortsätt läsa

Nästa säsong och Copenhagen Phil.

Vi närmar oss presentationen av vårt nya säsongsprogram. Bilden är en av mina handskisser inför fotograferingen till programboken. Det ska bli ohyggligt spännande att se hur det tas emot – sprängfullt som det är av nyheter, såväl vad avser innehåll som presentation. Det är inte utan att jag den senaste tiden funderat på det upprop som gjordes om konstmusikens marginalisering i pressen förra året. Vad har hänt ett år senare? Vilka slutsatser har de olika svenska musikinstitutionerna dragit och vad gör vi själva för att synliggöra vår konstform och göra den relevant för fler?  De slutsatser HSO dragit om vår omvärld och samtid har varit vägledande för resultatet – det nya säsongsprogrammet och innehållet. Vad det är får vara hemligt i några dagar till…

Handskiss säsongen 17/18

Handskiss säsongen 17/18

Man kan konstatera att konstmusikvärlden ibland har en tendens att reagera med att försvara positionerna, oavsett om det gäller repertoarval (ofta cirklande runt samma tonsättare) eller utveckling på ett generellt plan (som inte i alltför hög grad får störa den s.k. kärnrepertoaren). Det finns också en tendens av att vilja undvika att placera musiken i ett sammanhang, gå på djupet med de ibland uppenbara kopplingarna till såväl politik som aktuella frågeställningar som musiken ofta ändå är marinerad i. Därför blir man glatt överraskad av en orkester som Copenhagen Phil, som genom åren visat prov på kreativitet och nytänkande vad gäller såväl presentationen av orkestern och konsertformaten. Det har formligen kokat runt orkestern de senaste åren. I sitt slag sticker Copenhagen Phil helt enkelt ut, mycket tack vare det visionära ledarskap som Uffe Savery stått för. Man skulle önska att fler orkestrar började omdefiniera sig själva och sättet på vilket de kommunicerar med omvärlden – helt enkelt hitta nya sätt att visa på relevansen i den musik de spelar. I en sådan framtid kunde vi se framför oss ett svenskt orkesterlandskap som i större utsträckning visade på skillnader och olika konstnärliga positioner. Då skulle myllan för ett verkligt kreativt samtal och ett förnyat intresse för konstformen få ordentlig gödning.

Dock har Copenhagen Phil fått ett beskt kvitto på sin unika position – den danska kulturministern har föreslagit att en del av orkesterns anslag ska omfördelas till andra orkestrar i Danmark. En omfördelningspolitik som slår direkt mot orkesterns möjligheter att fortsätta ompröva konstformen till inspiration för andra, HSO inräknat.

/Fredrik

Fortsätt läsa

Eldfågeln

När jag gick i skolan i Gällivare i början av sjuttiotalet besöktes vi ibland av någon enstaka gästande rysk stråkkvartett. Oftare – kanske en tidstypisk företeelse – någon musikteater med ett aktuellt och ibland brännande debattämne som dramaturgisk drivkraft.

Symfoniorkesterturnéer upp till den norra landsänden kom igång senare och då i numera nedlagda Rikskonserters regi. Jag misstänker att möjligheterna att få lyssna till symfoniorkester för skolbarn återigen handlar om att du ska ha turen att bo i en stad där konstformen stöds och odlas. För min del utgjordes de första upplevelserna av det riksradion och pappas LP-samling kunde erbjuda. När så vårt Helsingborgska konserthus fylldes med skolbarn i olika åldrar i veckan, var det inte utan att jag tänkte tillbaka på mina egna första möten med den symfoniska musiken och hur de påverkat mig. Och hur veckans konsert skulle påverkat mig som barn.

Jag gissar att jag, likt barnen under dagens sista föreställning, hade fyllts av den där svårmanövrerade energin som mötet med stark och kommunikativ musik kan skapa. Barnen hoppade högt i stolarna när slagverk och brass pangade på. De började diskutera intensivt och halvviskande med varandra efter spännande passager. Bekräftelsen i bänkraderna:

”Hörde du?”

”Ja – jag kissade nästan på mig, hihi!”

Eldfågeln, Igor Stravinskijs genombrottsverk, klingade raffinerat, lekfullt och fräscht (och märkbart samtida) i händerna på Stefan Solyom och HSO-musikerna. Än i denna dag inspireras tonsättare av Stravinskijs musik. Somliga så mycket att de stjäl rakt av från Igor.

Grégoire Pont live-animerade till musiken med utgångspunkt från den ryska folksaga som legat till grund för denna balettmusik. På ett personligt och subtilt sätt lyckades Grégoire gjuta liv i berättelsen. Bilderna, delvis skapade i stunden, gav extra skärpedjup åt upplevelsen. Det var fascinerande att se hur barnen uppmärksamt och ibland andlöst följde hur bilderna långsamt växte fram.

I dag, lördagen den 11 mars, är sista chansen att uppleva vad mängder av skolever från Helsingborg fått uppleva de senaste dagarna.

Vi ses kl 15.00 i konserthuset!img_0169

Fortsätt läsa

Grammis!

Så var det Grammisgala. Jag åkte förstås upp till Stockholm för att på plats heja fram Helsingborgs Symfoniorkester som var nominerad med inte mindre än två CD-produktioner i ett mycket starkt startfält av nominerade i kategorin ”Årets klassiska” – däribland Kungliga hovkapellet i en mycket fin inspelning.

Grammisgalan är ju skivindustrins egen gala. Juryn är månghövdad och kommer från en stor bredd olika yrkeskategorier. I år hade de i uppgift att vaska fram nitton vinnare bland nära femhundra bidrag. Den s.k. populärmusiken är förstås för många huvudnumret en sådan här kväll. Det märktes också på det dramaturgiska upplägget.

De klassiska och mindre ”kändistäta” genrerna fick samsas på en första del som inte direktsändes i TV. Jag gnäller inte över det. Jag tänker att detta ändå är ett utmärkt tillfälle för vår del av branschen att synas och höras. Och ju fler platser där olika musikgenrer och deras utövare kan mötas desto bättre.

Valet av Stockholms konserthus för prisutdelningen fick också programledarna att fundera över det faktum att Filharmonikerna normalt är ”husband” och att de är fast anställda musiker. Vilket förklarades för den popmusikertäta publiken med ett ”alltså musiker som kan VAB:a.”

Jag satt bredvid Rickard Gateau, chef för Västerås sinfonietta. Våra respektive orkestrar medverkade på en av de nominerade CD-inspelningarna. När programledarna med viss möda stavat sig genom de krångliga bandnamnen ”Västerås sinfonietta” och ”HSO” (som av någon anledning lät som SOO – möjligen trodde de att HSO var ett lite coolt och ovanligt artistnamn) stod det klart att ”Årets klassiska” gått till CD:n där Helsingborgs Symfoniorkester medverkar med Mats Larsson Gothes färgrika andra symfoni. Västerås Sinfonietta medverkar på samma produktion med bl.a. verket The Autumn diary.

HSO:s egen konsertmästare Fredrik Burstedt dirigerar på CD:n producerad av Malmöbaserade Db productions. En grammis i kategorin ”Årets klassiska” riktar sig förstås till produktionen som helhet: musiken, givetvis, och sättet på vilket den spelas, tolkas och presenteras. Musikernas timmar i övningsrum, på repetition och under inspelningarna. Men också det oerhört detaljerade och utmanande redigeringsarbetet, signerat Erik Nilsson på Db productions. Så grammisen är förstås till alla som medverkat. Men utan Larsson Gothes musik hade just den här laguppställningen på CD inte blivit av. Det var självklart därför Mats Larsson Gothe, tonsättaren, och dirigenten Fredrik Burstedt som fick studsa upp på scenen och ta emot priset. Glädjen är stor, förstås.

För min personliga del, som i dag firar ett år i rollen som Konserthuschef, är det en källa till ren och skär stolthet över att bo i en stad där en högkvalitativ orkester som HSO kan få frodas och utvecklas. Nu är det dags att ta sig hem till Helsingborg!

/Fredrik

Fortsätt läsa

Ny säsong på jäsning…

Inför en ny konsertsäsong är det förstås många saker som ska falla på plats. Särskilt om man som vi i HSO har som ambition att hitta nya perspektiv på vår konstform. Jag kan redan nu avslöja att säsongen 2017/18 kommer vara fullmatad med nyheter av olika slag. Såväl spänningen i huset som mina egna förväntningar på resultatet stiger i takt med att deadline närmar sig. Men. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte avslöja något riktigt än… Men jag ska ange några färdriktningar.

Först och främst ser jag det närmast som en plikt att vi som offentligt finansierad musikinstitution ger oss i kast med att skärskåda våra heliga kor. Ett exempel är de ritualer vi håller oss med runt konserterna. Ett annat är sättet på vilket vi läser och tolkar musikhistorien men också vår samtid. Ska vi spegla historien i samtiden eller tvärtom? Det är viktigt, menar jag, att vi funderar över vilka filter vi själva ställer upp som hinder för den symfoniska musikens möjligheter till förnyelse. Det här är viktigt för att frilägga så mycket rörelseenergi som möjligt för det vi brinner för – nämligen att göra musik på högsta möjliga nivå. Inget dödar musik så effektivt som ett lojt förhållande till alla de aktiva val som vi har möjlighet att göra.

Fredrik Österling och Dan Laurin in action

Fredrik Österling och Dan Laurin in action

Med detta sagt ska ni ändå få en liten glimt av det pågående arbetet. På bilden ser ni mig och vår internationellt ryktbare blockflöjtsstjärna Dan Laurin. Jag besökte honom i Stockholm i början på veckan, och vårt samtal kretsade kring ett synnerligen kreativt grepp på ett stycke musikhistoria.

Hemligt värre. Men hav tålamod. Snart kommer nämligen allt att uppenbaras i ett säsongsprogram nära er! Innan dess ska jag försöka hinna förse er med ytterligare några spänningshöjande ledtrådar.

/Fredrik

Fortsätt läsa

Translate

You can use Google Translate to translate the contents of helsingborgskonserthus.se. To do that, select the language you would like to translate into in the lost below.
Please bear in mind, since the Google Translate is an automatically generated translation, we do not take any responsibility for errors in the text.

Close