Sedan några veckor är HSOs säsongsprogram för 2017-2018 offentligt och utskickat till våra intressenter och abonnenter. Vi har fått mängder av lovord från såväl nationella som internationella kollegor i branschen. Den svenska branschtidningen OPUS har hunnit med att utnämna Helsingborgs Symfoniorkesters säsongsprogram till det mest spännande av dem alla. Väldigt roligt, tycker vi!

I HD hurrar Henrik Halvarson över att vi vågar sticka ut hakan. Han förundras över de många nyheterna och de nya greppen, men oroar sig samtidigt bl.a. för hur publiken ska ta det faktum att vi presenterar en (i Sverige) helt okänd kvinnlig tonsättare, Julia Purgina. Han skriver: ”Även om varje enskilt stycke i sviten är kort, kommer publiken att exponeras för hennes från början helt obekanta tonspråk mycket mer än vad som är vanligt för en nu levande kompositör.”

Jag kan redan nu lugna såväl Halvarson som den trogna publiken. Julias vackra och poetiska musik kommer höras vid åtta (av tjugoåtta olika) abonnemangskonserter. Vid sju av dem, då hennes version av de olika dödssynderna kommer att klinga var och en för sig, rör det sig om två minuter långa satser som öppnar konserterna. Vid den åttonde konserten, säsongsavslutningen, är det verket i sin helhet som presenteras – bredvid en hel massa annan fantastisk musik.

Det hela är alltså i sig självt tänkt som en pedagogisk introduktion till Julias tonspråk.

Och går man på alla åtta konserter får man sig alltså till livs – sammanlagt – tjugoåtta minuter musik av Julia Purgina, vilket är en god bit under snittlängden på t.ex. en enda senromantisk symfoni. På köpet har man alltså beretts möjlighet att under inte alltför tunga omständigheter bekanta sig med ett för Helsingborgarna nytt tonspråk. Jag uppfattar för min del Helsingborgspubliken som alltför kunnig och intresserad för att låta sig skrämmas av detta.

Att kunna erbjuda publiken åtminstone 28 minuters (av en hel säsong) musik av en i Sverige okänd kompositör skulle jag säga borde vara ett minimum och en utgångspunkt för att alls kunna påstå sig bedriva en konstnärlig verksamhet.

Men först och främst värmer förstås hurraropen – de få orosmoln som presenterats  är av det slag som vi förutsett och parerar för. Förändringarna vi genomför handlar bl.a. om att tematisera säsongerna och lägga program som har andra dramaturgiska bågar än den reguljära ouvertyr-solokonsert-paus-symfoni-dramaturgin visar prov på. Egentligen inget dramatiskt, utan en naturlig konsekvens av att vi tar vårt uppdrag på allvar och vill erbjuda vår publik såväl variation som fördjupning och spännande nyheter.

Kort sagt har vi börjat en resa som handlar om att betrakta vår konstform som – just – en konstform. Där tolkning och omtolkning av såväl verk som av själva konsertformen inte bara är en avlägsen möjlighet som man drömmer om på sin kammare, utan en förutsättning för vårt existensberättigande.

Behöver jag skriva att vi tycker detta ska bli vansinnigt kul? Häng med på resan och slå till på ett abonnemang, eller – om du bara vill prova på – en lösbiljett! Redan på torsdag får du dessutom en försmak av vår syndiga säsong – vi spelar då Carmina Burana under ledning av Stefan Solyom. Välkommen!