Hoppa till huvudmenyn Hoppa till innehåll

Om att La Nilsson visst sjöng i Helsingborg
men ingen hyllning av hennes 100-årsdag

På väggen i mitt arbetsrum hänger en svart/vit bild av undertecknad försedd med en rejäl blomsterbukett och ”skroderande” framför Birgit Nilsson, som vid tillfället firade sin 75-årsdag på Margretetorps Gästgivaregård. I egenskap av dåvarande Nordvästra Skånes Tidningars musikskribent hade jag fått tidningens uppdrag att överlämna den omfångsrika buketten till La Nilsson.

Vad jag sade till Birgit minns jag knappt, men nervöst klämde jag väl ur mig något om att jag representerade Engelholms tidning, som ingick i den dåvarande NST-koncernen. Varpå Birgit sken upp och förtjust kvittrade: Oouuu! Det är ju min barndoms tidning.

Jag har intervjuat denna uppburna världsstjärna vid ett flertal tillfällen och alltid var hon lika generös och givmild med små anekdoter som kunde sätta guldkant på mina intervjuer. För det var ju som sagt ”min barndoms tidning”. Och jag tror att hon verkligen menade det, för allt som hade med hennes uppväxt att göra tycktes nerplöjt i en speciell fåra i hennes skånska själ.

Det var ett privilegium att få träffa henne, antingen det gällde en av hennes årliga konserter i Västra Karup, på Operan i Stockholm eller i Helsingborgs Konserthus.

Första gången Birgit lät sin stålstämma klinga i Konserthuset lär ha varit 1957. Då hette orkestern Nordvästra Skånes Orkesterförening och på pulten stod Sten Frykberg.

Nästa gång var i maj 1976. Och då var jag själv där. Nu hette orkestern Helsingborgs Symfoniorkester och var under ledning av chefdirigenten John Frandsen. Birgit hade valt ett program som var omväxlande romanser och operaarior och avslutade med Toscas bön ur Puccinis opera Tosca. Direkt efter framförandet utbröt en applådåska och ett jubel av otroliga mått. I mer än 15 minuter ropades hon in innan publiken kände sig nöjd. Ett rekord som fortfarande står sig.

Birgit Nilsson har under året hyllats i samband med sin 100-årsdag i en mängd olika arrangemang. Men lite anmärkningsvärt är att Helsingborgs Symfoniorkester, som faktiskt gav konsert just på hennes 100-årsdag den 17 maj, inte på något sätt uppmärksammat jubileet i sitt generalprogram.

I stället medverkade HSO vid en hyllningskonsert vid Birgitmuseet i Bosarp den 11 augusti under ledning av Patrik Ringborg och med en lysande samling sångare, bland andra Malin Byström, Christina Nilsson, Susanne Resmark, Joachim Bäckström och Karl-Magnus Fredriksson, samtliga Birgit Nilsson-stipendiater. Men den konserten hade inte arrangerats av Konserthusledningen i Helsingborg. Och nog är det lite märkligt att nordvästra Skånes största världsstjärna inte får någon som helst uppmärksamhet i Helsingborgs Symfoniorkesters generalprogram det år hon skulle ha fyllt hundra.

Så över till två nu mycket närvarande kvinnor som imponerar stort på mig: Emmy Lindström, tonsättaren som åtagit sig mastodontuppgiften att med verket The lost Clown kommentera de 21 sångerna i Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire. Hittills har vi bara fått höra fyra av de korta satserna. Men vilken musik som flödar ur hennes penna! Jag blir alldeles lycklig av den intrikata skönheten och de burleska rytmer som HSO hittills levererat. Men när spelas hela stycket i en följd? Generalprogrammet ger inget svar.

Den andra kvinnan som nyligen ”knockade” mig är sopranen Lise Davidsen, norska men utbildad i Köpenhamn. I en torsdagskonsert nyligen, med DR Symfoniorkester sjöng hon Vier Letzte Lieder av Richard Strauss med ett sådant omfång, sådan spänst och innerlighet i rösten att Strauss måste ha blivit salig i sin himmel.

I vart fall tårades både publik och orkester av hennes inlevelse i denna Strauss´ svanesång.

Lise Davidsen är en ny Birgit Nilsson. Sanna mina ord.

Tänk om La Davidsen också kunde lockas till Helsingborgs Konserthus. Om hon inte redan är alltför stor…

Tommie Ling

Fortsätt läsa

Om att hitta balansen mellan det publiken vill höra och det de bör upptäcka

Min 16-åriga sondotter har precis gått ut nian och skall nu börja på gymnasiet. En dag i somras talade vi om vilket hårt jobb hon lagt ned för att få hyfsade betyg och vi kom in på ämnet musik. Och då överraskade hon mig rejält när hon berättade om den musikkanon som hon och hennes skolkamrater fått stifta bekantskap med. Det var musik från alla epoker, från Bach till John Adams, som de hade fått lära sig att känna igen och placera rätt tidsmässigt. De skulle också kunna berätta lite om verkets upphovsman.

Så tog hon fram sin mobil och spelade lite korta snuttar från de verk som ingick i kanonen. Jo, där var Bach, Mozart, Haydn och Beethoven, Brahms och Tjajkovskij och… Hallå där! Jag trodde knappt mina öron när jag hörde inledningen av Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire.

Detta verk är visserligen Helsingborgs Symfoniorkesters portalverk för säsongen men sällan spelat, trots sin framskjutna plats i musikhistorien. Och att det ligger med i nians musikkanon både förvånar och gläder mig. Sedan är det kanske en annan fråga hur denna musik uppfattas av niondeklassare. Tror inte så många kommer att sitta i konsertsalen för att höra den live.

Annars måste jag säga att det kommande programmet ser mindre spretigt ut än det gångna.

Visst, mycket kretsar kring Pierrot och Arnold Schönberg men, bortsett från den flitigt förekommande tonsättaren Emmy Lindström, så har man inte vaskat fram fler bortglömda kvinnliga kompositörer. Istället ligger en viss tyngdpunkt på i Helsingborg mera sällan eller aldrig spelade men betydande verk. Som Honeggers Mathis der Maler och hans Tredje symfoni. Vidare kan nämnas Sibelius Sjunde Symfoni, Mahlers Rückertlieder, Berlioz Harold i Italien, Prokofjevs Klassisk Symfoni och Bizets Symfoni i C. Också Alban Bergs Violinkonsert och något så ovanligt som Hans Rotts enda Symfoni ingår i det spännande programmet. Och till detta kan läggas Viktor Ullmans Symfoni nr 2; Ullman som mördades av nazisterna i Auschwitz tillsammans med sin olycksbroder Pavel Haas, vars Study for strings klingar samma kväll.

Det känns stort att HSO lyfter fram ”entartete” musik på det här sättet.

Pierrot Lunaire var också ”entartete” musik i nazisternas öron och Schönberg fick så småningom fly när den nazistiska hydran bredde ut sig.

Men i Helsingborgs Konserthus är det kärlekens många nyanser som breder ut sig. Med Pierrots olyckliga kärlek till Colombine, som egentligen älskar Harlekin och i kärlekens många nyanser ligger kanske också återhörandets glädje. Som Brahms Fjärde Symfoni, Beethovens Symfoni nr 3, Eroican, Sibelius Andra Symfoni, Debussys La Mer, Mozarts Requiem och Stravinskijs Eldfågeln. Och detta bara under höstsäsongen.

Det känns som om man nu hittat rätt balans mellan det publiken älskar och det publiken bör få chans att upptäcka. Bra jobbat programrådet.

När det gäller gästande solister är väl vår världsledande baryton Peter Mattei med Schuberts Winterreise det stora evenemanget. Annars lockar man med solister som sopranerna Camilla Beskow och Lisa Larsson, pianisten Francisca Skoogh och cellisten Jakob Koranyi samt, jojomensan, Thomas di Leva.

Men vill man känna svepet från den stora världen, är det Helsingborgs Pianofestival som gäller, där namn som Konstantin Scherbakov, David Fray och Alice Sara Ott normalt bara återfinns i de stora städernas konsertsalar.

Hur bär han sig åt – Per Nyrén?

Tommie Ling

Fortsätt läsa

Tommie Ling: Om att alla goda ting är tre

Tre spännande saker har inträffat i min musikvärld den senaste tiden. Ett: Malin Byström har utsetts till världens bästa sopran. Två: Helsingborgs Symfoniorkester och generalprogrammet får credit långt utanför Nordvästra Skåne. Tre: HSO har presenterat ännu ett generalprogram som kittlar den musikaliska nyfikenheten, men som också bjuder på en trygg klassisk bas att stå på.

Det svenska sångarundret är verkligen något att glädjas åt. När Malin Byström nu utses till världens främsta sopran är hon en arvtagare i en stolt svensk tradition som började med Jenny Lind och Kristina Nilsson och som sedan förts vidare via främst Birgit Nilsson.

Jag har genom åren med intresse följt Malins karriär mot världens stora operascener. Från uppväxten i Helsingborg, där pappa Anders var förste flöjtist i orkestern och mamma Annika musikdirektör i bland annat Allerum.  Jag minns en liten flicka som satt av både den ena och den andra konserten genom att föräldrarna mutade henne med godis. Men så småningom grep musiken tag – och resten är historia.

Det andra stora glädjeämnet är hur HSO:s ambitioner att förnya den klassiska konsertupplevelsen har rönt positiv uppmärksamhet även utanför nordvästskånes gränser. Martin Nyström, Dagens Nyheters musikrecensent har tidigare skrivit positivt om radarparet Solyoms)/Österlings generalprogram för innevarande säsong och han leverade en översvallade recension av konserten ”Döden, döden, döden” den 15 april.

Jag citerar: I denna symfoni(Sjostakovitjs nr14) fick orkestern och sångsolisterna under den suveräne Stefan Solyoms ledning fram ett samlat uttryck som fullkomligt tog andan ur en i sina branta växlingar mellan det kammarmusikaliskt avskalade och det storskaligt symfoniska

DN gav konserten en femma totalt.

Några veckor tidigare var representanter för den engelska tidskriften Classical Music Magazine på besök och uppmärksammade generalprogrammets ambitioner till ökad jämlikhet mellan manligt och kvinnligt och med stor förvåning kunde de engelska besökarna notera rikedomen och spännvidden hos de kvinnliga kompositörerna. Tidskriften drar den ganska sensationella slusatsen att HSO, tillsammans med Los Angeles Symphony Orchestra(!!), har något av en ledartröja i världen när det gäller att förnya med jämlikhet.Det är väl sådana erkännanden som lyser upp tillvaron för Österling/Solyom när hatbreven dimper ner.

Att Helsingborgs Symfoniorkester avser utmana sin publik även i fortsättningen förstår man när man läser nästa säsongs generalprogram. Men man bjuder in till en musikalisk resa som både går bortom allfarvägarna och lockar med stabila publikdragare. Såväl Beethoven, Tjajkovskij, Mozart, Schumann som Mendelssohn finns där, och Sibelius och Brahms tycks vara säsongens favoriter.

Den kvinnliga tonsättare som får störst utrymme i generalprogrammet är Emmy Lindström. Kommer ni ihåg henne? Hon med den fantastiska klarinettkonserten At the Hills of Hampstead Heath, som inledde nuvarande säsong. Hon är nu med i samtliga 21 abonnemangskonserter med ett kortare nyskrivet stycke som kommenterar årets tema, som är Pierrot, den tragikomiska figuren i commedia del´arte. Skall man gissa, med  Emmy Lindströms klarinettkonsert i minnet, kommer hennes nykomponerade musik sannolikt att ligga närmare publiken än Purginas lite kärva Vortex, som nu går mot sin fullbordan när det spelas i sin helhet den 17 maj. Emmy Lindströms 21 musiktycken har en direkt koppling till säsongens stora evenemang: Uppförandet av  Arnold  Schönbergs Pierrot lunaire som nu ges med full orkester istället för med de sju musiker som originalpartituret föreskriver.

Pierrot lunaire är ett diktverk av den belgiske författaren Albert Giraud och Schönbergs tonsättning anses som ett portalverk inom 1900-talsmusiken. Familjen Schönberg har vakat mycket omsorgsfullt över Arnold Schönbergs efterlämnade musikaliska arv och att HSO nu fått verket orkestrerat anses vara en musikalisk sensation. Fredrik Österling kommer säkert att berätta en hel del om detta i samband med uruppförandet. Stycket  är ett av Schönbergs mest hyllade och framförda verk trots att musiken väl inte direkt är något ”örongodis” och att texten talsjungs. Den normalt lilla besättningen på sju musiker har fått namnet ”Pierrotensemble”, och man kan förstå att familjen Schönberg ruvat över denna musikaliska klenod. Det skall bli spännande att få höra om orkesterskruden lägger till ytterligare någon dimension till detta redan ikoniska verk.

Fortsätt läsa

Tommie Ling: Om en saknad gobeläng och vissa herrars friheter

Om man söker på konstnären Lars Gynning (1920-2003) på Google är bland det första man kan läsa: Bland hans offentliga arbeten märks en gobeläng som är 6x3 meter utförd i reliefteknik med motivet Musik och människor för Helsingborgs konserthus. En gobeläng på 6x3 meter. Var finns den? Jo, en gång i tiden fanns den uppsatt på väggen i Konserthusets övre foajé, där nu baren finns. Den var resultatet av en utsmyckningstävling som Lars Gynning vann. Gynning var då en av Sveriges mest kända textilkonstnärer. Känd för sin reliefteknik i väven samt att han samarbetade med det franska väveriet Pinton Frères i Aubusson. Gobelängen sattes upp under pompa och ståt 1968. Den är vävd på bomullsvarp med inlägg av lin och silke. Motiven är människor i det högra fältet och musik(instrument) i det vänstra och den blev verkligen ett blickfång i övre foajén.

Åren gick och så åkte Gynnings gobeläng stilla och tyst ner. Den behövde rengöras och kanske renoveras här och där.
Men den kom aldrig tillbaka till Konserthuset. I stället hängdes den upp i IGOT-salen(!!) år 2004. För att snart åka ner igen och hamna i Museets malpåse. Och där ligger den tydligen än. Synd, för gobelängen betingar ett inte så litet kulturellt värde.
I fjol var den förresten utlånad till Kulturen i Lund och utställningen Gynning x 3, där verk av Lars Gynning, hans brorsbarn Agneta och hennes dotter Carolina visades.
Men nu är det malpåse som gäller igen. Gobelängen aktualiserar en annan sak. Den bidrog till att dämpa den förfärliga ljudnivån i foajén. Nu är det många konsertbesökare som besväras så till den milda grad av oljudet där att de hellre sitter kvar i konsertsalen under pausen.
Jag säger inte att gobelängen skulle vara hela lösningen på det problemet. Ljudabsorberande plattor i taket, som fanns där en gång i tiden, är nog grundåtgärden för att göra övre foajén ”mänsklig” igen.

I mitt tidigare jobb som recensent och journalist har jag mött en hel del kvinnliga operasångare, kvinnliga solister och dirigenter. Och fram till nu har jag haft uppfattningen att dessa kvinnor är kaxiga, självsäkra och tar plats i tillvaron, både på och bakom scenen eller podiet. Jag menar, har man mött typ Birgit Nilsson några gånger så vet man vad respekt för en stor konstnär innebär. Och den respekten har jag trott varit självklar. Men hej vad jag har bedragit mig.
Åtminstone om man får tro #visjungerut – en spinoff av #metoo, som sveper över världen. I stort sett hela Sveriges kvinnliga sångarkår finns representerade i en rungande protest mot hur vissa män i branschen beter sig mot sina kvinnliga kolleger.
”Sången ädla känslor föder” skaldade Johan Jolin, men det tycks vara klent med den varan bland våra institutioner, där vissa herrar verkar ha fått härja fritt med sina sexuella trakasserier.
En skam för en kår som med musikens hjälp skall lyfta oss andra ur vår vardag.
Som en spegel av verkligheten är Helsingborgs Symfoniorkesters tema De sju dödssynderna. Under vilken dödssynd faller då sexuella trakasserier? Det måste givetvis vara Lust & Otukt, konserten som ges 25 april nästa år. Och vilka tonsättare eller tonsättningar har HSOs programråd kopplat till denna dödssynd? Alma Mahler förstås, en kvinna som efter(och före?) äktenskapet med Gustav Mahler tog för sig av livet och hade god aptit på karlar. En mansslukerska har det sagts. Hugo Alfvén, som också står på programmet, hade samma aptit på erotiska äventyr som Alma men har fått ett annat eftermäle. Otrogen? Javisst, men inte mer. Arnold Schönbergs Verklärte Nacht gjorde skandalomsusad debut, inte bara för musiken utan också för det erotiskt laddade textunderlaget.
I generalprogrammet ställs frågan vem som bedriver den sexuella otukten i vår tid.
Man behöver tydligen inte leta så länge.

Tommie Ling

Fortsätt läsa

Tommie Ling: Om oväntade förmågor och kommande dödssynder

Plötsligt från ingenstans, under konserten Flyttfåglar, stod hon där med sin violin och nästan spelade skjortan av den gamle violinräven Roby Lakatos, som egentligen var kvällens suveräne soloviolinist. Att den svenska violinisten Victoria Stjerna skulle medverka stod inte ett pip om i det annars fullmatade programbladet. I röd klänning och med ungdomens hela fräschör besegrade hon helsingborgspubliken med ömsom violinsolon, ömsom dueller med rutinerade Lakatos i ett av den rominspirerade musikens slagnummer, Csárdas av Vittorio Monti.

Bortsett från Stefan Solyoms och HSO:s fantastiska tolkning av Zoltan Kodálys Danser från Galanta var Victoria Stjernas hantering av violinen kvällens stora behållning.

Jag har varit med om sådana ”uppdykanden” förr. En gång för många år sedan inom ramen för sommarevenemanget Musik i Kullabygden.Vid en konsert i Brunnby kyrka var det en ung och då okänd kille som bländade publiken med sitt gitarrspel. Hans namn var Göran Söllscher. Minns att jag skrev i min recension: ”Lägg det namnet på minnet, för honom kommer vi att få höra mycket om”.

En mera sentida ”popuppare” var en ung sydamerikan som, då tämligen okänd, i december 2005 stod framför ett oerhört vitaliserat HSO. Han hette Gustavo Dudamel. Och dirigerade bland annat en Beethovens femma som bara glödde.

Det finns åtskilliga fler exempel och det är alltid en lika stor glädje att upptäcka något utöver det man väntat sig. En förmåga på väg till något stort. Och så kändes det med Victoria Stjerna.

Musikhösten är i full gång och som musikälskare finner jag det svårt att klaga över utbudet. Kammarkonserter, Konversationer vid klaviaturen med Per Tengstrand på Kulturhotellet, opera på Metropolitan/Röda Kvarn, Lakmé på operan i Malmö och så givetvis start på det stora äventyret med Helsingborgs Symfoniorkester och De sju dödssynderna.

När detta skrivs är det bara några dagar till den första konserten i generalprogrammets tema och första synd ut är Vreden. Den gestaltas av säsongens huskompositör Julia Purgina och är första delen i hennes nykomponerade svit med namnet Vortex Peccatorum, där varje dödssynd tecknas. Under sju konserter ges en ny dödssynd musikalisk dräkt och i den åttonde konserten, i maj nästa år, spelas sviten i sin helhet.

Vem är Julia Purgina undrades det när generalprogrammet presenterades. För få har väl hittills hört talas om denna 37-åriga österrikiska kompositör. Och många undrade varför just hon? När det finns så många svenska kvinnliga tonsättare, som skulle behöva en skjuts i karriären? Kanske, men orkestern har haft två svenska huskompositörer, Paula af Malmborg Ward och Rolf Martinsson, som dominerat det senaste årtiondet. Så varför inte en internationell utblick. Så här i förväg känner jag både lite spänning och en viss bävan inför Purginas tonspråk. Men konserthuschefen har lovat något extra…

Hela denna torsdagskonsert vilar på kvinnokraft. Inte bara Julia Purgina utan också ett stycke av den unga (25 år) nyzeeländska kompositören Salina Fisher står på programmet. Dessutom finner vi Fishers landsmaninna, Gemma New, på dirigentpulten. Och solist är den framgångsrika mezzosopranen Maria Forsström.

Men att man styckat upp Beethovens ”okränkbara” femma med sånger av Rossini, Ravel och Händel gör nog att man riskerar få en publik som ser sig om i Vrede.

Eller kanske blir det succé för en annorlunda, för att inte säga vågad, programsättning.

Fortsättning följer.

Tommie Ling

Fortsätt läsa

Om en het musiksommar och superunga konserthusbesökare

Vilken sommar det varit – kanske inte vädermässigt, åtminstone inte här i Nordvästskåne – men musikaliskt har utbudet varit imponerande.

Efter en viss stillhet från säsongsavslutningen fram till midsommar fick kammarmusikentusiasterna sitt lystmäte under en späckad vecka i Båstad. Strax därpå var det dags för Musik i Kullabygden och däremellan har Per Tengstrand i år tillsammans med en stråkkvartett bland annat bjudit på Beethovens samtliga pianokonserter, både i kyrkor och på krogar… Uppenbarligen succé. Och Skånska Operan har turnerat med en högklassig uppsättning av Puccinis Madama Butterfly och bland annat besökt Krapperup.

Själv åkte jag utomlands för att se sommaropera på amfiteater. Nej, inte till Verona, utan till ”Danmarks Verona”, Hedeland mellan Köpenhamn och Roskilde. En väldig amfiteater utgrävd i en grusås och rymmande cirka 3 000 åskådare. Föreställningen var Puccinis La Boheme i en lysande uppsättning signerad Lars Rudolfsson. Trots en synnerligen spartansk scenografi triggades verkligen alla sinnen. Scenografin bestod av ett stort vitt (snö) scengolv och mitt på fanns en stol och en vedeldad kamin, som det verkligen rök om. Det var allt. Collegium Musicum från Köpenhamn hade parkerats i något som liknade en carport och dirigerades av Henrik Schaefer, musikalisk ledare för Göteborgsoperan. Ett rutinerat gäng. Till detta en uppsättning sångare som inte gick av för hackor, med Anders Frandsen som Rodolfo, Hamida Kristoffersen som Mimi och Elisabeth Meyer som Musette. Lägg till detta alla övriga sångare och körer av diverse slag och resultatet blev en magnifik jätteproduktion mitt ute i intigheten. Man sitter i bekväma stolar på den terrasserade sluttningen och hoppas att regnet håller sig borta. Vilket det också gjorde på premiären. Ända fram tills det var dags att köra därifrån. Hedeland Opera har hållit på i 15 år och upptäcks nu av allt fler svenskar.

15-års jubileum är det också för Helsingborgs Pianofestival som rivstartar konsertsäsongen med fyra dagar av konserter och föredrag kring pianot och den klassiska musiken. Tillika bjuder man ett veritabelt stjärnuppbåd av pianister: Det koreanska stjärnskottet Yeol Eum Son, det kanadensiska pianogeniet Marc André Hamelin, väletablerade Christina Ortiz med sydamerikanskt temperament och kanadensiskan Angela Hewitt,  en av världens främsta Bachtolkare som spelar Goldbergvarationerna. Ett mäktigt verk med en aria och 30 variationer, som inte spelats alltför flitigt i Helsingborg. Fyra så välrenommerade pianister samtidigt kan nog ingen annan konsertsal skryta med.

Fyra dagar senare är det säsongspremiär för Helsingborgs Symfoniorkesters nya generalprogram, vars upplägg och musikval är minst sagt annorlunda. Att man valt Dvoraks ”Nya Världen” som öppningsnummer får väl ses som en tanke. Och bland alla säsongens nyheter erbjuder konserthusledningen också på något som de kallar för Efterfesten för att utöka och fördjupa musikupplevelsen: Efter konserten är publiken välkommen ned i Café Markelius, där dirigent och musiker är beredda att samtala om kvällens konsert.

Efterfesten gäller för de flesta av säsongens konserter. Så ladda med frågor till musikerna. Rätt hanterat kan nog Efterfestens samtal ge många aha-upplevelser.

Fredrik Österling och Stefan Solyom har båda tämligen små barn, så det är kanske därför man kommit på den briljanta(??) idén med Bebis-musik.  Onsdagsförmiddagar är föräldrar och små barn välkomna att ta en fika och lyssna till levande musik. Också i Café Markelius.

Hur lyder ordspråket? Det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli.

Tommie Ling

Fortsätt läsa

Tommie Ling: Om ett generalprogram som kommer ge eko

Oj! ”Pojkarna” (Stefan Solyom och Fredrik Österling) lovade ett annorlunda upplägg på säsongen 2017/18. Och sett till de 105 år som symfoniorkestern existerat är det fråga om en smärre revolution. Det gäller inte bara vilken musik man tänker spela och hur man lägger upp både konsert och kringverksamhet, utan också könsfördelningen, som borde få varje feminist att gå i spinn av lycka.

Det är inte längre gubbarna som dominerar. Jodå, både Bach, Brahms och Beethoven finns där, men vid sidan av dem är det en imponerande mängd kvinnliga kompositörer som fyller konsertprogrammet. Kompositörer, både nutida och äldre, som säkert många i konsertpubliken aldrig ens hört talas om och än mindre lyssnat till. Spännande!

Dessutom, från att ha engagerat en eller högst två kvinnliga dirigenter per säsong är det helt plötsligt nu tio, om jag räknat rätt, som ska äntra dirigentpulten. Visserligen leds de flesta av säsongens konserter fortfarande av en manlig dirigent, men det beror till stor del på att orkesterns chefdirigent Stefan Solyom tagit på sig en försvarlig andel av konserterna. Räknar man själva antalet dirigenter blir det nästan fifty-fifty män/kvinnor på dirigentpulten kommande spelår.

Populäre förste gästdirigenten Morandi har tydligen sagt adjö, åtminstone för den kommande säsongen, men har ersatts av mentordirigenten Magnus Fryklund, 27 år, som leder HSO i ett antal olika konsertproduktioner under Solyoms vakande öra.

Det nya programmet bjuder på mycket nytt. ”Pojkarna” har i sin iver att fånga in så många nya (yngre) lyssnare som möjligt nästan slagit knut på sig själva. Åtminstone kan inte jag hitta någon orkester inom en radie på sådär 60 mil som kommer med så mycket förnyelse på en gång. Som det här att komplettera konsertupptakterna med efterfester (de konserter som dirigeras av chefdirigenten) där musiker och publik kan mötas på ett otvunget och nytt sätt. Eller att ge plats åt vokalmusik som sällan letar sig in i Konserthuset. Eller Bebis-musik. Eller Yoga till klassisk musik. Eller samtalsserie om människor och musik, eller Frack off, entimmes konserter för både vana och ovana lyssnare på klassisk musik.

Alla de konserter som anspelar på säsongens genomgående tema De sju dödssynderna innehåller ett verk av den nya huskompositören, den österrikiska tonsättaren Julia Purgina. Och jag kan lova det här är inte precis Rolf Martinsson. Inte en abonnemangskonsert som inte innehåller en eller flera kvinnliga kompositörer. Jo två, men den ena dirigeras å andra sidan av en kvinnlig dirigent och den andra är ett gästspel av Concerto Copenhagen (äntligen) , som ägnar sig helt åt Bach.

Öppningskonsertens stora slagnummer är för övrigt ett uruppförande av Emmy Lindströms At the hills of Hampstead Heath för klarinett och orkester.

En ny värld, står som rubrik i programmet. Varför inte?

”Pojkarna” har verkligen ruskat om den klassiska musikens elfenbenstorn. Personligen tycker jag att man ruskat rätt. Låt oss hoppas att den övriga publiken instämmer.

Tommie Ling

Fortsätt läsa

Tommie Ling: Om romantikerstriden och gåtan Richard Wagner

Under fyra veckor i höst har Helsingborgs Symfoniorkester avverkat tre av musikens stora romantiker, Johannes Brahms, Richard Wagner och nu senast Anton Bruckner, vars sjätte symfoni framfördes vid torsdagskonserten under ledning av Bramwell Tovey.

Alla tre bjuder musik av största skönhet, känsloladdat, dramatiskt och medryckand.Musik som vi lätt placerar i samma fack – romantiken. Men så var det sannerligen inte när musiken tillkom. Det utkämpades en veritabel strid mellan wagnerianer och brahmsianer. En i många stycken bittert oförsonlig strid. Något som kanske är svårt att förstå för dagens musiklyssnare. Striden gällde om musiken fortsatt skulle följa den klassiska linjen, med Beethoven som ankare och representerat av Johannes Brahms. Eller sväva mera fritt som i den progressiva musiken representerad av Liszt och Berlioz, men framförallt av Wagner.

I spetsen för den klassiska linjen stod Clara Schumann, Johannes Brahms, Joseph Joachim och musikskribenten Eduard Hanslick med sin tidning Neue Freie Presse. Mot dessa stod de progressiva, där navet fanns i Weimar och hos Franz Liszt, men där Wagner blev ett slags frontfigur. Med sig hade de progressiva ironiskt nog Robert Schumanns gamla tidning Neue Zeitschrift für Musik. Det handlade om absolut eller programmatisk musik. Mitt emellan stod Bruckner, som hyllades av wagnerianerna – han beundrade ju Wagners musik, men skrev helt sin egen.  Han tillägnade dessutom Wagner sin tredje symfoni. Denne lille blide man med sina väldiga symfonier brydde sig nog inte så mycket om Wagners person, men fick ändå plikta för sin wagnerbeundran. Den fruktade och mäktige musikskribenten och kritikern  Eduard Hanslick inte bara ogillade utan hatade Wagner.

Bruckner som måltavla

Så Hanslick, som inte kom åt Wagner, förföljde i stället den stackars Bruckner genom att konsekvent såga Bruckners symfonier. När Bruckner skrev på sin sjätte symfoni uruppfördes hans tredje, som givetvis fick förödande kritik av Hanslick. Med tiden gick det faktiskt så långt att Bruckner på en förfrågan från kejsaren Franz Joseph i Wien vad han önskade sig svarade: ”Om hans höghet kanske kunde få Hanslick att sluta skriva så förolämpande.”

Hur som helst – det är Bruckners musik som fortfarande lever medan Hanslicks texter i dag är ett ämne för historiker.

Och gudskelov slipper man i dag att välja mellan Wagner och Bruckner eller Brahms. Alla tre kan samsas i samma konsertformat.

I dag är Brahms och Bruckners verk älskade och okontroversiella. Men vad är det med Richard Wagner som gör att hans verk fortfarande, 133 år efter hans död, upprör och orsakar debatt och ställningstaganden för eller emot?

Som vid helkvällen med Wagner i Helsingborgs Konserthus – där chefdirigent Stefan Solyom i ett tal till publiken uppenbarligen tog avstånd från både person och verk, men sedan gick upp och levererade en magisk konsertant sista akt ur Wagners kanske mest populära opera, Lohengrin. Musik där man bara översköljdes och drogs med i de symfoniska och vokala prestationerna.

För att inte tala om subtiliteten i orkesterversionen av Isoldes kärleksdöd ur ”Tristan och Isolde”.

Det är uppenbart: Det är inte musiken det är fel på.

En usel människa

Wagner, som levde 1813 – 1883, kan nog anses ha varit ganska usel som människa: Han ljög, bedrog, stal andras fruar, bröt sönder familjer, svek sina vänner, betalade aldrig en skuld – och de var många. Han var omoralisk och ohederlig, avskydde i fallande ordning judar, katoliker och fransmän. Han skrev böcker och pamfletter där hatet mot den ena eller andra gruppen dröp, särskilt de judiska tonsättarna och musikerna var utsatta.

Han var redan från barnsben otroligt bortskämd och utvecklade ett ego som slår rekord i musikhistorien, vilket inte säger så lite.

Men, och det kan ingen bortse ifrån, han var ett musikaliskt geni. Visst kan hans operor både vara långa, tråkiga och snåriga. Men musiken, musiken bär upp allt och lyfter bortom förnuftet. I musiken ligger allt det som han inte lyckats med i vare sig ord eller handling.

I Wagners operor, nästan utan undantag, är det kvinnans rena och allt uppoffrande kärlek till en man som står i centrum. ”Hjälten” kan i princip bete sig hur som helst. Hon går i döden för honom.

Så även om operorna, eller musikdramerna, som Wagner själv kallade sina skapelser, oftast i dag moderniseras scenografiskt, så är kvinnosynen svår att komma runt.

Han levde som han lärde, kände sig snudd på som en gud, byggde ett tempel, ladan i Bayreuth, åt sin konst och hade en andra hustru, Cosima, som bar honom på sina händer. Så frågan är om Wagner någonsin blev något annat än en sällsynt musikaliskt begåvad bortskämd pojke, fast i myternas värld.

Sina 80 år till trots.

Tommie Ling

Fortsätt läsa