Som meddelats i veckan prioriterar vi från och med säsongen 2020/21 samarbeten med solister och dirigenter som reser till oss med annat färdmedel än flyg. Reaktionerna har varit överväldigande. Såväl svensk som internationell press har uppmärksammat vårt beslut. Dirigenter, solister och agenturer som är villiga att samverka med oss har redan hört av sig. De uppmuntrande utropen har varit många. Men också frågorna. Och i sedvanlig ordning har också ett antal kompromisslösa kritiker gett sig till känna på sociala medier. Det känns därför viktigt att kunna bredda och förtydliga diskussionen, och kanske försöka besvara några av de vanligaste frågorna . Men det är också viktigt att peka på förutsättningarna för vårt arbete och vad det är som egentligen kan sägas driva konstnärlig och annan utveckling i vår bransch.

Först ska det sägas att Helsingborgs Symfoniorkester och Konserthuset inte agerar ensamma. Vi hör till Helsingborgs stad som sedan länge driver ett aktivt arbete för en hållbar utveckling; inte minst i stadens visionsarbete Helsingborg 2035 . Så vårt beslut är inte ett plötsligt miljöaktivistiskt beslut, utan går i takt med stadens ambitioner. Vi tror heller inte att vi ensamma kommer kunna rädda världen. Däremot är uppmärksamhet, de många och starka reaktionerna, de intensiva diskussionerna som följt på beslutet en del av svaret på varför det är viktigt att just en institution av vårt slag beträder den här vägen. I spåren av den synlighet för frågan vi väckt i vår bransch kan nämligen andra med makt att förändra också välja att följa efter.

Jag är än mer stärkt i tron på att vi ska kunna lyckas med att fortsatt leverera orkestermusik på hög internationell nivå efter vårt tillkännagivande. Det finns uppenbart solister och dirigenter som gärna är med och bidrar till att vi ska kunna klara det. Men vad händer om någon blir plötsligt sjuk? Ska vi då ställa in konserten?
Jag har från början sagt att det kan komma tillfällen när vi får göra avsteg från beslutet och i så fall klimatkompensera. Men bedömningen kommer då göras utifrån bilden av vårt totala avtryck och utifrån den givna situationen. På det viset kommer vi ifrån all form av slentrianmässigt beteende i en värld som inte har tid för det.

Men det kommer ändå ta tid för oss att lära oss hur vi ska göra. Vi tar därför hjälp av den expertis vi har i staden och runt om oss. Det handlar inte bara om flyg. Det handlar om hur vår verksamhet kan förändras som helhet. Vi måste därför vara ödmjuka i det här arbetet och inse att vi säkert kommer omvärdera och ompröva handgrepp och beteenden under vägen. Vi kommer också aktivt behöva söka olika typer av partnerskap för att lyckas. Det kan röra sig om allt från trafikbolag till agenturer.

Vad gäller internationell samverkan och kulturutbyte ser jag alltså inte några problem med att vidmakthålla den nivå vi har i dag. En ny USA-turné är förmodligen inte aktuell under de nya omständigheterna. Men väl europeiska turnéer. Och nationella. Man ska komma ihåg att sedan Rikskonserters tid, då det fanns nationella turnéslingor (inte minst till Norrland) för symfoniorkestrar, har den turnéverksamheten i princip legat nere på nationell nivå. Kanske kan vi här hitta ett partnerskap med Statens Kulturråd och Musikverket för att gemensamt ta ett nationellt ansvar för tillgängligheten?

Vad gäller mångfalden av konstnärliga uttryck och mångfalden av röster och konstnärsskap som får höras i vårt konserthus menar jag att utmaningarna inte vare sig minskar eller ökar med vårt beslut. Den klassiska musikindustrin är per definition utmanad vad avser dessa frågor. De senaste decennierna har vi kunnat konstatera hur de nationella skillnader som funnits avseende hur orkestertraditionen förvaltats suddats ut. Förebilderna för världens orkestrar är desamma – de flesta rör sig mot en nivellerad version av repertoar och innehåll. Här är vi dock starka i Helsingborg. Vi har redan påbörjat ett arbete mot en repertoarläggning som medger andra berättelser än de gängse.

Men utmaningarna finns kvar. I dag är det faktiskt så att en dirigent från Venezuela eller en från Kina eller Tyskland har samma typ av målbild för sitt arbete. Om man inte tror på Montesquieus klimatlära (där vissa nationers geografiska placering bl.a. påstods ge människor olika temperament) kan man konstatera att den konstnärliga utvecklingen eller höjden inte sitter i från vilket land man flyger in dirigenter. För så stark är den globala konformiteten på vårt område att du inte kan höra några sådana skillnader.

Däremot kan man alltjämt skönja skillnader i sättet på vilket tonsättare från olika delar av världen griper sig an konstmusiken. Och den musiken är tillgänglig för oss även utan flygresor. Avseende etnicitet och bakgrund för solister kan vi konstatera att Europa redan i dag uppvisar en fantastisk mångfald, som på vårt område är en tillgång och en möjlighet.

Mångfalden är redan här. Det handlar om att använda sig av den aktivt i utvecklingsarbetet. Och jag menar att en källa till utveckling av orkesterverksamheten är att också skapa en relation till de etniska grupper som tagit sig till Sverige och i det kulturella bagaget många gånger kan bära med sig andra perspektiv på såväl musik som kultur generellt.

Så jag vill inte på något sätt förminska utmaningen (för oss) i den väg vi nu beträder. Lika lite är det mitt uppdrag att moralisera över hur andra institutioner i Sverige väljer att göra. Men jag hoppas att vårt initiativ väcker tankar och diskussioner och att vi också kan få draghjälp av den myckna värme som vi mötts av de senaste dagarna. Jag ser att vi som institution med offentlig finansiering har ett ansvar i frågan. Sverige har ett ansvar. Världen har sammantaget ett ansvar. Men vi måste börja där vi står och är. Något annat är inte möjligt.