Hoppa till huvudmenyn Hoppa till innehåll

Om att La Nilsson visst sjöng i Helsingborg
men ingen hyllning av hennes 100-årsdag

På väggen i mitt arbetsrum hänger en svart/vit bild av undertecknad försedd med en rejäl blomsterbukett och ”skroderande” framför Birgit Nilsson, som vid tillfället firade sin 75-årsdag på Margretetorps Gästgivaregård. I egenskap av dåvarande Nordvästra Skånes Tidningars musikskribent hade jag fått tidningens uppdrag att överlämna den omfångsrika buketten till La Nilsson.

Vad jag sade till Birgit minns jag knappt, men nervöst klämde jag väl ur mig något om att jag representerade Engelholms tidning, som ingick i den dåvarande NST-koncernen. Varpå Birgit sken upp och förtjust kvittrade: Oouuu! Det är ju min barndoms tidning.

Jag har intervjuat denna uppburna världsstjärna vid ett flertal tillfällen och alltid var hon lika generös och givmild med små anekdoter som kunde sätta guldkant på mina intervjuer. För det var ju som sagt ”min barndoms tidning”. Och jag tror att hon verkligen menade det, för allt som hade med hennes uppväxt att göra tycktes nerplöjt i en speciell fåra i hennes skånska själ.

Det var ett privilegium att få träffa henne, antingen det gällde en av hennes årliga konserter i Västra Karup, på Operan i Stockholm eller i Helsingborgs Konserthus.

Första gången Birgit lät sin stålstämma klinga i Konserthuset lär ha varit 1957. Då hette orkestern Nordvästra Skånes Orkesterförening och på pulten stod Sten Frykberg.

Nästa gång var i maj 1976. Och då var jag själv där. Nu hette orkestern Helsingborgs Symfoniorkester och var under ledning av chefdirigenten John Frandsen. Birgit hade valt ett program som var omväxlande romanser och operaarior och avslutade med Toscas bön ur Puccinis opera Tosca. Direkt efter framförandet utbröt en applådåska och ett jubel av otroliga mått. I mer än 15 minuter ropades hon in innan publiken kände sig nöjd. Ett rekord som fortfarande står sig.

Birgit Nilsson har under året hyllats i samband med sin 100-årsdag i en mängd olika arrangemang. Men lite anmärkningsvärt är att Helsingborgs Symfoniorkester, som faktiskt gav konsert just på hennes 100-årsdag den 17 maj, inte på något sätt uppmärksammat jubileet i sitt generalprogram.

I stället medverkade HSO vid en hyllningskonsert vid Birgitmuseet i Bosarp den 11 augusti under ledning av Patrik Ringborg och med en lysande samling sångare, bland andra Malin Byström, Christina Nilsson, Susanne Resmark, Joachim Bäckström och Karl-Magnus Fredriksson, samtliga Birgit Nilsson-stipendiater. Men den konserten hade inte arrangerats av Konserthusledningen i Helsingborg. Och nog är det lite märkligt att nordvästra Skånes största världsstjärna inte får någon som helst uppmärksamhet i Helsingborgs Symfoniorkesters generalprogram det år hon skulle ha fyllt hundra.

Så över till två nu mycket närvarande kvinnor som imponerar stort på mig: Emmy Lindström, tonsättaren som åtagit sig mastodontuppgiften att med verket The lost Clown kommentera de 21 sångerna i Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire. Hittills har vi bara fått höra fyra av de korta satserna. Men vilken musik som flödar ur hennes penna! Jag blir alldeles lycklig av den intrikata skönheten och de burleska rytmer som HSO hittills levererat. Men när spelas hela stycket i en följd? Generalprogrammet ger inget svar.

Den andra kvinnan som nyligen ”knockade” mig är sopranen Lise Davidsen, norska men utbildad i Köpenhamn. I en torsdagskonsert nyligen, med DR Symfoniorkester sjöng hon Vier Letzte Lieder av Richard Strauss med ett sådant omfång, sådan spänst och innerlighet i rösten att Strauss måste ha blivit salig i sin himmel.

I vart fall tårades både publik och orkester av hennes inlevelse i denna Strauss´ svanesång.

Lise Davidsen är en ny Birgit Nilsson. Sanna mina ord.

Tänk om La Davidsen också kunde lockas till Helsingborgs Konserthus. Om hon inte redan är alltför stor…

Tommie Ling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *