Kärlek, vansinne och återfödelse i Pascals Passionsfinal
Den 22 maj möts chefsdirigent Maxime Pascal och skådespelaren Stina Ekblad i en ovanligt omskakande säsongsfinal som spränger gränser. Med Hector Berlioz Symphonie Fantastique och Lélio, ou le retour à la vie bjuds publiken med på en musikalisk resa genom besatt kärlek, hallucinationer och konstnärlig återfödelse.
Besatt kärlek och mörka drömmar
Symphonie Fantastique skrevs av en mycket ung Berlioz och bär på en starkt personlig berättelse. Här möter vi en tonsättare som är djupt förälskad – men obesvarat. Kärleken driver honom in i ett tillstånd av allt mörkare känslor.
– Det är historien om en ung kompositör som är vansinnigt förälskad i en kvinna som inte älskar honom tillbaka, säger Maxime Pascal. – Till slut försöker han fly genom droger. Han somnar, och börjar drömma.
Drömmen antar snabbt groteska former. En väldig militärmarsch närmar sig, och i visionen förs han mot sin egen död. Resan fortsätter ner i ett hallucinerat inferno, där demoner och häxor tar över scenen.
– I helvetet pågår en vild fest, berättar Pascal. – Och mitt i allt ser han kvinnan igen – men nu hånar hon honom och leder dansen.
Musiken kulminerar i ett virvlande, nästan extatiskt kaos. Där slutar dock inte berättelsen.
Ur kaoset föds en ny röst
Den andra delen, Lélio, ou le retour à la vie, tar vid där symfonin lämnar oss – och här träder Stina Ekblad in i rollen som recitatör och som Lélio själv. Det är en roll som rör sig i gränslandet mellan teater och musik, mellan yttre handling och inre monolog.
– I Lélio är allt vi hör egentligen röster inom honom, säger Stina Ekblad. – Sångarna och orkestern är hans inre liv. Alla gestalter finns i hans huvud.
Först mot slutet sker en förskjutning, där det inre blir yttre.
– Då träder de verkliga musikerna fram och framför musiken som han har burit inom sig, fortsätter hon. – Det är både dramatiskt och väldigt poetiskt.
Lélio, ou le retour à la vie får här Sverigepremiär i samband med säsongsfinalen den 22 maj. Samtidigt bär verket tydliga litterära influenser.
– Det finns också en koppling till Shakespeares Stormen, säger Ekblad. – Lélio påminner om en skapande gestalt i efterdyningarna av kaoset, där konsten blir ett sätt att återta kontrollen.
Verket är också ett exempel på Berlioz radikala syn på musikens möjligheter. Han räknas ofta som en av den moderna orkesterns förgrundsgestalter och inspirerade tonsättare som Wagner, Richard Strauss, Debussy och Ravel.
Foto: Lisa Wikstrand
– Han söker hela tiden nya sätt att kombinera klanger, säger Pascal. – Formen här är helt unik. Det är nästan omöjligt att jämföra med något annat.
Just blandningen av uttryck gör verket särskilt fascinerande. Här möts symfoniorkester, kammarmusik, sång, tal och sceniskt berättande – och inte minst kören, där Helsingborgs Konserthuskör spelar en central roll. Körklangen förstärker de inre och yttre världarna, från demoniska utbrott och groteska scener till mer lyriska och reflekterande partier, och blir en viktig bärare av verkets dramatiska kraft.
– En talad röst mitt inne i en stor orkesterklang – det är något alldeles speciellt, säger Ekblad.
– Jag älskar det.
Att framföra Lélio på svenska ger dessutom en extra närhet till publiken, menar Pascal.
– Det blir en direkt kontakt. Orden får en annan tyngd när de landar i publikens eget språk.
Den 22 maj möts alla dessa element på scen i Helsingborgs Konserthus – i en säsongsfinal där gränser suddas ut mellan dröm och verklighet, mellan musik och teater, och där Berlioz vision känns lika omvälvande då som nu.