Hoppa till huvudmenyn Hoppa till innehåll

Tommie Ling: Om oväntade förmågor och kommande dödssynder

Plötsligt från ingenstans, under konserten Flyttfåglar, stod hon där med sin violin och nästan spelade skjortan av den gamle violinräven Roby Lakatos, som egentligen var kvällens suveräne soloviolinist. Att den svenska violinisten Victoria Stjerna skulle medverka stod inte ett pip om i det annars fullmatade programbladet. I röd klänning och med ungdomens hela fräschör besegrade hon helsingborgspubliken med ömsom violinsolon, ömsom dueller med rutinerade Lakatos i ett av den rominspirerade musikens slagnummer, Csárdas av Vittorio Monti.

Bortsett från Stefan Solyoms och HSO:s fantastiska tolkning av Zoltan Kodálys Danser från Galanta var Victoria Stjernas hantering av violinen kvällens stora behållning.

Jag har varit med om sådana ”uppdykanden” förr. En gång för många år sedan inom ramen för sommarevenemanget Musik i Kullabygden.Vid en konsert i Brunnby kyrka var det en ung och då okänd kille som bländade publiken med sitt gitarrspel. Hans namn var Göran Söllscher. Minns att jag skrev i min recension: ”Lägg det namnet på minnet, för honom kommer vi att få höra mycket om”.

En mera sentida ”popuppare” var en ung sydamerikan som, då tämligen okänd, i december 2005 stod framför ett oerhört vitaliserat HSO. Han hette Gustavo Dudamel. Och dirigerade bland annat en Beethovens femma som bara glödde.

Det finns åtskilliga fler exempel och det är alltid en lika stor glädje att upptäcka något utöver det man väntat sig. En förmåga på väg till något stort. Och så kändes det med Victoria Stjerna.

Musikhösten är i full gång och som musikälskare finner jag det svårt att klaga över utbudet. Kammarkonserter, Konversationer vid klaviaturen med Per Tengstrand på Kulturhotellet, opera på Metropolitan/Röda Kvarn, Lakmé på operan i Malmö och så givetvis start på det stora äventyret med Helsingborgs Symfoniorkester och De sju dödssynderna.

När detta skrivs är det bara några dagar till den första konserten i generalprogrammets tema och första synd ut är Vreden. Den gestaltas av säsongens huskompositör Julia Purgina och är första delen i hennes nykomponerade svit med namnet Vortex Peccatorum, där varje dödssynd tecknas. Under sju konserter ges en ny dödssynd musikalisk dräkt och i den åttonde konserten, i maj nästa år, spelas sviten i sin helhet.

Vem är Julia Purgina undrades det när generalprogrammet presenterades. För få har väl hittills hört talas om denna 37-åriga österrikiska kompositör. Och många undrade varför just hon? När det finns så många svenska kvinnliga tonsättare, som skulle behöva en skjuts i karriären? Kanske, men orkestern har haft två svenska huskompositörer, Paula af Malmborg Ward och Rolf Martinsson, som dominerat det senaste årtiondet. Så varför inte en internationell utblick. Så här i förväg känner jag både lite spänning och en viss bävan inför Purginas tonspråk. Men konserthuschefen har lovat något extra…

Hela denna torsdagskonsert vilar på kvinnokraft. Inte bara Julia Purgina utan också ett stycke av den unga (25 år) nyzeeländska kompositören Salina Fisher står på programmet. Dessutom finner vi Fishers landsmaninna, Gemma New, på dirigentpulten. Och solist är den framgångsrika mezzosopranen Maria Forsström.

Men att man styckat upp Beethovens ”okränkbara” femma med sånger av Rossini, Ravel och Händel gör nog att man riskerar få en publik som ser sig om i Vrede.

Eller kanske blir det succé för en annorlunda, för att inte säga vågad, programsättning.

Fortsättning följer.

Tommie Ling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *