Hoppa till huvudmenyn Hoppa till innehåll

 
 

Pierrot Lunaire är här.

Patienterna på psykakuten hävdar det. Barnmorskor av den gamla skolan också. I fullmånens sken händer det underliga saker med oss. Fler barn föds, sägs det. Blodet lär flöda på förlossningsmottagningarna som aldrig annars. Vi sover oroligt. Det är ingen slump att ”galning” heter ”lunatic” på engelska efter ”luna” – månen. Eller att myten om varulven är så tätt sammanlänkad med månens faser. Att vara mångalen betyder både att vara sinnesförvirrad men också drömskt, romantiskt förtrollad av kärlek. Det bygger på den gamla tron att månen kunde orsaka just vansinne. Och även om vi idag vet att det inte stämmer, att månen inte kan påverka oss på det sättet, fortsätter vår närmaste himlakropp fascinera både naturvetenskapen och konsterna.

I allt från klassisk musik till barnböcker, bildkonst och science fiction-filmer är månen ett ständigt återkommande ämne. Tio år innan den österrikiske tonsättaren Arnold Schönberg 1912 ritar om den konstmusikaliska kartan med sin 21 satser långa kammarmusikaliska studie i måntokighet – Pierrot Lunaire (vilket på svenska kan översättas med ”Pierrot i månsken” eller ”Mångalne Pierrot”) – har Georges Méliès klassiska franska stumfilm Resan till månen premiär. Båda verken är barn av samma tid och försöker med olika medel berätta om företeelser vi inte kan förstå eller förklara, som ligger bortom det förnuftigas gräns. Långt uppe i himlen eller djupt i vårt innersta inre.

Det handlar om månen som själens spegel. Månen som fantasi. ”Space: the final frontier!” som Kapten Kirk säger i den legendariska tv-serien Star Trek. Eller: “To boldly go where no man has gone before”. Arnold Schönberg ger sig under 1900-talets första år iväg ut i något som knappt någon före honom har gjort tidigare. För i Pierrot Lunaire är det just att kasta sig ut i det vidöppna som är själva grejen. Det finns inga hemkomster i den här musiken full av dissonanser. Det är ingen liten roadtrip som man tar för att sedan komma tillbaka igen i det tonala, i ett tryggt ackord som säger ”dur” eller ”moll” och ”välkommen hem, allt gick bra ser jag?”. Det kanske i själva verket har gått åt helvete. Man vet inte.

”Allt är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig” som författaren Tove Janssons Too-ticki säger till det ångestfyllda Mumintrollet i boken Trollvinter. Mumin har väckts ur sin djupa vintersömn av en kall strimma månljus – såklart – och kan inte somna om.

På 1900-talet skulle människan komma att utforska både den yttre rymden såväl som den inre, det senare med hjälp av en allt skickligare läkarvetenskap beväpnad med skalpeller och antibiotika medan psykoanalytikern Sigmund Freud, en samtida Wien-granne till Schönberg, tar itu med den själsliga biten. Och detta på ett sätt man aldrig tidigare varit med om. Men vad 1900-talsmänniskan upptäckte bakom gåtorna Är jag älskad? Kan mänskligheten bli botad från sjukdom? Är vi ensamma i kosmos? eller för att låna artisten David Bowies ord från 1971: Finns det liv på Mars? – var i de flesta fall bara ännu fler gåtor.

Pierrotgestalten i Schönbergs Pierrot Lunaire är den splittrade 1900-talsmänniskan förkroppsligad. På samma gång en clown och en farlig galning, ett himmelskådande, oskuldsfullt barn, en Kristusfigur, en konstnär på kant med samhället. Allt detta och inget, samtidigt. Han är den västerländska teaterhisto-riens troligen äldsta och kanske mest berömda clowngestalt med sitt karaktäristiskt vitsminkade ansikte och vita kläder. 

I Danmark hittar man en Pjerrot med rödmålad mun på nöjesparkerna Tivoli och Bakken. Där är han de besökande barnens bäste vän. I Sverige minns numera vuxna cirkusbesökare Toni Rhodins ”vite clown” på Cirkus Brazil Jack – en sorts Pierrot-figur som ”är den som hela tiden håller god min även då katastrofen lurar runt hörnet”.

Och med ursprung i teaterformen commedia dell’arte och kanske ännu längre tillbaka i tiden, har han under olika epoker kommit att symbolisera
såväl mörker som ljus, ironi såväl som det djupt oironiska blödande hjärtat.

Och när det blir som läskigast associeras han med döden. Ibland är han till och med själv en mördare, som i den italienske tonsättaren Ruggiero Leoncavallos opera Pajazzo, som kommer att uppföras här i Konserthuset under säsongen.

Det sägs att i Italien skar man upp mungiporna på Pierrotskådespelarna för att göra deras munnar större. Den som minns Heath Ledgers Joker-figur
i filmen Batman – The Dark Knight känner igen denna makabra aspekt av Pierrots clowneri. Och att det inte finns någon sann Pierrot, den ”rätte” Pierrot. Han kan vara vad eller vem som helst. Det gör honom gullig, hotfull och otäck på en och samma gång. Mänsklig och monstruös.

Det är ingen slump att popmusik-historiens kanske störste mästare på maskspel, David Bowie, under sin kontroversiella Thin White Duke-period i mitten av 1970-talet gärna såg sig som en Pierrotfigur både i stil och attityd:

Jag är Pierrot, jag är ”Everyman”, säger han i en intervju från samma tid.
Det jag gör är bara teater. Jag använder mig själv som en målarduk och den försöker jag fånga samtidens sanning på.
 
Det gör också den Pierrotgestalt vi möter i Schönbergs Pierrot Lunaire när han föds på notpapperet 1912 i ett Wien som bubblar av psykoanalytiska teorier om sexualitet, hysteri och det omedvetna, i en centraleuropeisk samtid där Picassos kubism är i sin tidigaste förskoleålder och mest akuta trotsfas och Richard Strauss mytologiska kvinnomonster Salome och Elektra gör skandalsuccé på operascenerna. Mitt i allt detta skriver Schönberg sitt kammarverk till orimmade texter av Otto Erich Hartleben efter belgaren Albert Girauds dikter.

Med Pierrot gestaltad som kvinna, av en kvinnlig sångerska. Men hon sjunger inte, hon reciterar texten med uppskruvad talröst till musik som låter som om tonsättaren tagit ett glas absint för mycket innan han satte sig och komponerade – kanske med flit för att nå bortom det förväntade, in i ett primitivt ”själv” bortom det socialt inlärda.

25 år senare kommer den judiske Schönbergs musik att klassas som Entartete Musik, urartad musik, av Tredje Riket och tonsättaren tvingas
fly till USA. Men dessa annalkande faror vet han ännu inget om.

Vi som lyssnar år 2018, vad är det vi tar med oss från Schönbergs musik? Vilken av månens alla faser – och fasor? I slutändan kanske det faktiskt handlar om att verket Pierrot Lunaire inte förklarar någonting, men hjälper oss att våga fortsätta ställa frågorna: Varför är vi här? Vem är jag? Ska jag någonsin hitta hem? Är kärlek möjlig i en värld
av krig? Ska vi skratta eller gråta? 
Eller är vi i själva verket mångalna allihopa? 

Text: Hanna Höglund