Hoppa till huvudmenyn Hoppa till innehåll

Otuktat

Fredrik Österling bloggar

Nytt år och en musikdebatt som kom av sig.

Nu är det nya året i full gång och så även konsertåret. I kväll spelar HSO i Halmstad och på lördag väntar två ovanligt välsålda trettondagskonserter. Och det lovar att bli såväl glitter, glamour som ett stänk eftertanke. Under lördagen visas också den kultförklarade filmen Brakfesten med bl.a. Marcello Mastroianni i vår Lilla Sal, som ett led i vår ambition att diskutera och problematisera vår samtid – men också i ambitionen att kunna bjuda vår publik på mer än förväntat. Just denna ambition har skapat nationell uppmärksamhet och viss lokal debatt.

Den som läste HD under julhelgen noterade kanske en skriftväxling mellan HDs recensent och undertecknad (https://www.hd.se/2017-12-23/vi-forsoker-skapa-nya-ingangar-pa-musik-vi-sjalva-alskar). Jag kritiserade recensenten men bjöd också in honom – Henrik Halvarson – till ett publikt samtal om musik. Dock menade Halvarson att hans roll är att skriva och därigenom kommunicera med sina läsare. ”Att stå på scen överlåter jag till andra” skrev han i sitt svar.

Och det är förstås en bekväm position, som jag själv dock inte kan inta. Och det vill jag så klart inte heller, eftersom en del av poängen med vår nya arbetsmetodik är att just skapa samtal kring vårt innehåll och vad vi påstår. Halvarsons avbryter alltså samtalet innan han ens tagit sig in i matchen. Hans replik är så full av truismer, självmotsägelser och försök att vilseleda sina läsare att jag förstår hans ovilja att offentligt debattera detta i realtid. Det skulle helt enkelt bli alltför förvirrat – ungefär som när han möter Julia Purginas subtilt koncentrerade miniatyrer.

Jag citerade i min artikel en för oss mycket smickrande DN-recension. Halvarson kontrar, och försöker få läsaren att tro att DN i själva verket hade klämt i med en brasklapp avseende vår nya säsong: ”i alla fall på papperet”, skrev ju recensenten. Det som Halvarson missar är att DNs recensent för flera resonemang samtidigt. Håller flera tankar igång. Å ena sidan prisar hon säsongen, å ena sidan ger hon uttryck för en berättigad frustration över att ett verk hon rest till Helsingborg för att lyssna till lyfts ut ur programmet på kort varsel. Så även detta ”på papperet” är i själva verket en form av komplimang för vårt program. Så märkligt rikt kan språket vara.

Halvarson bekräftar tyvärr på punkt efter punkt den kritik jag framfört mot honom. Han har svårt för det här med kontext. Han skriver till och med: ”jag är av den åsikten att den bästa musiken talar för sig själv”. Detta efter att ha målat upp en bild av en konsert där musiken ”formligen dränktes i en textflod från en filmduk ovanför orkestern”.

Med denna bekännelse menar jag att Halvarson har diskvalificerat sig från att recensera i stort sett all musik som framförs på vilket givet konserthus som helst. All musik är skriven med utommusikalisk koppling – om det så bara är med en enkel dedikation, en storvulen metafor eller ett konkret ”program” med textunderläggning. All musik bär spår av tidsbundna konstnärliga överlevnadsstrategier, hur banalt mänskligt det än kan låta. Och all storslagen oratoriemusik med textmassor som framförs av körer och solister – vad ska Halvarson göra med den?

Han kan förstås bestämma sig för att det som sjungs inte bär på några som helst sidobetydelser utan bara är en del av det allmänna välljudet. Då blir musiken ofarlig – en tjänsteande i det skönas tjänst.

Den musikestetik som Halvarson förfäktar bottnar i ett senromantiskt Tyskland som strävade efter att bygga monument över sina titaner och upphöja deras konst till något oberörbart som svävade ovanför allt mänskligt liv.

”Den bästa musiken talar för sig själv” är för mig en parafras på Eduard Hanslicks beskrivning av musiken som ”Tönen bewegte formen” – tanken om att stor musik bara refererar till sig själv. Samme Hanslick menade att Beethovens klingande referenser till oväder, djur och natur var olycksfall i det annars storslagna arbetet med en musik som annars var självrefererande. Det är det mest elitistiska perspektivet på musik jag vet, ett perspektiv som dessbättre spolats bort från de flesta moderna musiksammanhang. Men inte i HD uppenbarligen.

Och hur var det med ”textfloden” som dränkte musiken?Tja, det rörde sig om sju korta Freud-citat (en del av verket) som visades till sju satsdelar under ett trettio minuter långt verk. Där fanns – i jämförelse med t ex en textad TV-serie – eoner av tid att ta in och reflektera över textfragmentens koppling till musiken, istället för att försöka ta in det via ett prasslande programblad. Så, nä. Det var inga ”textfloder”. Men bilden Halvarson målar upp är typisk för hans tendentiösa hållning. En kombination av felaktig återgivning av fakta och en fast världsbild som inte medger några andra läsarter än den egna. Ungefär som gamle DN-skribenten Peterson-Berger på sin tid. Fast han hade nog ställt upp på ett samtal. Men HSO och konserthuset fortsätter på det nya året med sitt uppdrag – att röra, beröra och provocera genom vår konstform – varmt välkomna!

Fredrik Österling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *