Hoppa till huvudmenyn Hoppa till innehåll

Otuktat

Fredrik Österling bloggar

Dödssynder i Helsingborg

Sedan några veckor är HSOs säsongsprogram för 2017-2018 offentligt och utskickat till våra intressenter och abonnenter. Vi har fått mängder av lovord från såväl nationella som internationella kollegor i branschen. Den svenska branschtidningen OPUS har hunnit med att utnämna Helsingborgs Symfoniorkesters säsongsprogram till det mest spännande av dem alla. Väldigt roligt, tycker vi!

I HD hurrar Henrik Halvarson över att vi vågar sticka ut hakan. Han förundras över de många nyheterna och de nya greppen, men oroar sig samtidigt bl.a. för hur publiken ska ta det faktum att vi presenterar en (i Sverige) helt okänd kvinnlig tonsättare, Julia Purgina. Han skriver: ”Även om varje enskilt stycke i sviten är kort, kommer publiken att exponeras för hennes från början helt obekanta tonspråk mycket mer än vad som är vanligt för en nu levande kompositör.”

Jag kan redan nu lugna såväl Halvarson som den trogna publiken. Julias vackra och poetiska musik kommer höras vid åtta (av tjugoåtta olika) abonnemangskonserter. Vid sju av dem, då hennes version av de olika dödssynderna kommer att klinga var och en för sig, rör det sig om två minuter långa satser som öppnar konserterna. Vid den åttonde konserten, säsongsavslutningen, är det verket i sin helhet som presenteras – bredvid en hel massa annan fantastisk musik.

Det hela är alltså i sig självt tänkt som en pedagogisk introduktion till Julias tonspråk.

Och går man på alla åtta konserter får man sig alltså till livs – sammanlagt – tjugoåtta minuter musik av Julia Purgina, vilket är en god bit under snittlängden på t.ex. en enda senromantisk symfoni. På köpet har man alltså beretts möjlighet att under inte alltför tunga omständigheter bekanta sig med ett för Helsingborgarna nytt tonspråk. Jag uppfattar för min del Helsingborgspubliken som alltför kunnig och intresserad för att låta sig skrämmas av detta.

Att kunna erbjuda publiken åtminstone 28 minuters (av en hel säsong) musik av en i Sverige okänd kompositör skulle jag säga borde vara ett minimum och en utgångspunkt för att alls kunna påstå sig bedriva en konstnärlig verksamhet.

Men först och främst värmer förstås hurraropen – de få orosmoln som presenterats  är av det slag som vi förutsett och parerar för. Förändringarna vi genomför handlar bl.a. om att tematisera säsongerna och lägga program som har andra dramaturgiska bågar än den reguljära ouvertyr-solokonsert-paus-symfoni-dramaturgin visar prov på. Egentligen inget dramatiskt, utan en naturlig konsekvens av att vi tar vårt uppdrag på allvar och vill erbjuda vår publik såväl variation som fördjupning och spännande nyheter.

Kort sagt har vi börjat en resa som handlar om att betrakta vår konstform som – just – en konstform. Där tolkning och omtolkning av såväl verk som av själva konsertformen inte bara är en avlägsen möjlighet som man drömmer om på sin kammare, utan en förutsättning för vårt existensberättigande.

Behöver jag skriva att vi tycker detta ska bli vansinnigt kul? Häng med på resan och slå till på ett abonnemang, eller – om du bara vill prova på – en lösbiljett! Redan på torsdag får du dessutom en försmak av vår syndiga säsong – vi spelar då Carmina Burana under ledning av Stefan Solyom. Välkommen!

Fortsätt läsa

Nästa säsong och Copenhagen Phil.

Vi närmar oss presentationen av vårt nya säsongsprogram. Bilden är en av mina handskisser inför fotograferingen till programboken. Det ska bli ohyggligt spännande att se hur det tas emot – sprängfullt som det är av nyheter, såväl vad avser innehåll som presentation. Det är inte utan att jag den senaste tiden funderat på det upprop som gjordes om konstmusikens marginalisering i pressen förra året. Vad har hänt ett år senare? Vilka slutsatser har de olika svenska musikinstitutionerna dragit och vad gör vi själva för att synliggöra vår konstform och göra den relevant för fler?  De slutsatser HSO dragit om vår omvärld och samtid har varit vägledande för resultatet – det nya säsongsprogrammet och innehållet. Vad det är får vara hemligt i några dagar till…

Handskiss säsongen 17/18

Handskiss säsongen 17/18

Man kan konstatera att konstmusikvärlden ibland har en tendens att reagera med att försvara positionerna, oavsett om det gäller repertoarval (ofta cirklande runt samma tonsättare) eller utveckling på ett generellt plan (som inte i alltför hög grad får störa den s.k. kärnrepertoaren). Det finns också en tendens av att vilja undvika att placera musiken i ett sammanhang, gå på djupet med de ibland uppenbara kopplingarna till såväl politik som aktuella frågeställningar som musiken ofta ändå är marinerad i. Därför blir man glatt överraskad av en orkester som Copenhagen Phil, som genom åren visat prov på kreativitet och nytänkande vad gäller såväl presentationen av orkestern och konsertformaten. Det har formligen kokat runt orkestern de senaste åren. I sitt slag sticker Copenhagen Phil helt enkelt ut, mycket tack vare det visionära ledarskap som Uffe Savery stått för. Man skulle önska att fler orkestrar började omdefiniera sig själva och sättet på vilket de kommunicerar med omvärlden – helt enkelt hitta nya sätt att visa på relevansen i den musik de spelar. I en sådan framtid kunde vi se framför oss ett svenskt orkesterlandskap som i större utsträckning visade på skillnader och olika konstnärliga positioner. Då skulle myllan för ett verkligt kreativt samtal och ett förnyat intresse för konstformen få ordentlig gödning.

Dock har Copenhagen Phil fått ett beskt kvitto på sin unika position – den danska kulturministern har föreslagit att en del av orkesterns anslag ska omfördelas till andra orkestrar i Danmark. En omfördelningspolitik som slår direkt mot orkesterns möjligheter att fortsätta ompröva konstformen till inspiration för andra, HSO inräknat.

/Fredrik

Fortsätt läsa

Eldfågeln

När jag gick i skolan i Gällivare i början av sjuttiotalet besöktes vi ibland av någon enstaka gästande rysk stråkkvartett. Oftare – kanske en tidstypisk företeelse – någon musikteater med ett aktuellt och ibland brännande debattämne som dramaturgisk drivkraft.

Symfoniorkesterturnéer upp till den norra landsänden kom igång senare och då i numera nedlagda Rikskonserters regi. Jag misstänker att möjligheterna att få lyssna till symfoniorkester för skolbarn återigen handlar om att du ska ha turen att bo i en stad där konstformen stöds och odlas. För min del utgjordes de första upplevelserna av det riksradion och pappas LP-samling kunde erbjuda. När så vårt Helsingborgska konserthus fylldes med skolbarn i olika åldrar i veckan, var det inte utan att jag tänkte tillbaka på mina egna första möten med den symfoniska musiken och hur de påverkat mig. Och hur veckans konsert skulle påverkat mig som barn.

Jag gissar att jag, likt barnen under dagens sista föreställning, hade fyllts av den där svårmanövrerade energin som mötet med stark och kommunikativ musik kan skapa. Barnen hoppade högt i stolarna när slagverk och brass pangade på. De började diskutera intensivt och halvviskande med varandra efter spännande passager. Bekräftelsen i bänkraderna:

”Hörde du?”

”Ja – jag kissade nästan på mig, hihi!”

Eldfågeln, Igor Stravinskijs genombrottsverk, klingade raffinerat, lekfullt och fräscht (och märkbart samtida) i händerna på Stefan Solyom och HSO-musikerna. Än i denna dag inspireras tonsättare av Stravinskijs musik. Somliga så mycket att de stjäl rakt av från Igor.

Grégoire Pont live-animerade till musiken med utgångspunkt från den ryska folksaga som legat till grund för denna balettmusik. På ett personligt och subtilt sätt lyckades Grégoire gjuta liv i berättelsen. Bilderna, delvis skapade i stunden, gav extra skärpedjup åt upplevelsen. Det var fascinerande att se hur barnen uppmärksamt och ibland andlöst följde hur bilderna långsamt växte fram.

I dag, lördagen den 11 mars, är sista chansen att uppleva vad mängder av skolever från Helsingborg fått uppleva de senaste dagarna.

Vi ses kl 15.00 i konserthuset!img_0169

Fortsätt läsa

Grammis!

Så var det Grammisgala. Jag åkte förstås upp till Stockholm för att på plats heja fram Helsingborgs Symfoniorkester som var nominerad med inte mindre än två CD-produktioner i ett mycket starkt startfält av nominerade i kategorin ”Årets klassiska” – däribland Kungliga hovkapellet i en mycket fin inspelning.

Grammisgalan är ju skivindustrins egen gala. Juryn är månghövdad och kommer från en stor bredd olika yrkeskategorier. I år hade de i uppgift att vaska fram nitton vinnare bland nära femhundra bidrag. Den s.k. populärmusiken är förstås för många huvudnumret en sådan här kväll. Det märktes också på det dramaturgiska upplägget.

De klassiska och mindre ”kändistäta” genrerna fick samsas på en första del som inte direktsändes i TV. Jag gnäller inte över det. Jag tänker att detta ändå är ett utmärkt tillfälle för vår del av branschen att synas och höras. Och ju fler platser där olika musikgenrer och deras utövare kan mötas desto bättre.

Valet av Stockholms konserthus för prisutdelningen fick också programledarna att fundera över det faktum att Filharmonikerna normalt är ”husband” och att de är fast anställda musiker. Vilket förklarades för den popmusikertäta publiken med ett ”alltså musiker som kan VAB:a.”

Jag satt bredvid Rickard Gateau, chef för Västerås sinfonietta. Våra respektive orkestrar medverkade på en av de nominerade CD-inspelningarna. När programledarna med viss möda stavat sig genom de krångliga bandnamnen ”Västerås sinfonietta” och ”HSO” (som av någon anledning lät som SOO – möjligen trodde de att HSO var ett lite coolt och ovanligt artistnamn) stod det klart att ”Årets klassiska” gått till CD:n där Helsingborgs Symfoniorkester medverkar med Mats Larsson Gothes färgrika andra symfoni. Västerås Sinfonietta medverkar på samma produktion med bl.a. verket The Autumn diary.

HSO:s egen konsertmästare Fredrik Burstedt dirigerar på CD:n producerad av Malmöbaserade Db productions. En grammis i kategorin ”Årets klassiska” riktar sig förstås till produktionen som helhet: musiken, givetvis, och sättet på vilket den spelas, tolkas och presenteras. Musikernas timmar i övningsrum, på repetition och under inspelningarna. Men också det oerhört detaljerade och utmanande redigeringsarbetet, signerat Erik Nilsson på Db productions. Så grammisen är förstås till alla som medverkat. Men utan Larsson Gothes musik hade just den här laguppställningen på CD inte blivit av. Det var självklart därför Mats Larsson Gothe, tonsättaren, och dirigenten Fredrik Burstedt som fick studsa upp på scenen och ta emot priset. Glädjen är stor, förstås.

För min personliga del, som i dag firar ett år i rollen som Konserthuschef, är det en källa till ren och skär stolthet över att bo i en stad där en högkvalitativ orkester som HSO kan få frodas och utvecklas. Nu är det dags att ta sig hem till Helsingborg!

/Fredrik

Fortsätt läsa

Ny säsong på jäsning…

Inför en ny konsertsäsong är det förstås många saker som ska falla på plats. Särskilt om man som vi i HSO har som ambition att hitta nya perspektiv på vår konstform. Jag kan redan nu avslöja att säsongen 2017/18 kommer vara fullmatad med nyheter av olika slag. Såväl spänningen i huset som mina egna förväntningar på resultatet stiger i takt med att deadline närmar sig. Men. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte avslöja något riktigt än… Men jag ska ange några färdriktningar.

Först och främst ser jag det närmast som en plikt att vi som offentligt finansierad musikinstitution ger oss i kast med att skärskåda våra heliga kor. Ett exempel är de ritualer vi håller oss med runt konserterna. Ett annat är sättet på vilket vi läser och tolkar musikhistorien men också vår samtid. Ska vi spegla historien i samtiden eller tvärtom? Det är viktigt, menar jag, att vi funderar över vilka filter vi själva ställer upp som hinder för den symfoniska musikens möjligheter till förnyelse. Det här är viktigt för att frilägga så mycket rörelseenergi som möjligt för det vi brinner för – nämligen att göra musik på högsta möjliga nivå. Inget dödar musik så effektivt som ett lojt förhållande till alla de aktiva val som vi har möjlighet att göra.

Fredrik Österling och Dan Laurin in action

Fredrik Österling och Dan Laurin in action

Med detta sagt ska ni ändå få en liten glimt av det pågående arbetet. På bilden ser ni mig och vår internationellt ryktbare blockflöjtsstjärna Dan Laurin. Jag besökte honom i Stockholm i början på veckan, och vårt samtal kretsade kring ett synnerligen kreativt grepp på ett stycke musikhistoria.

Hemligt värre. Men hav tålamod. Snart kommer nämligen allt att uppenbaras i ett säsongsprogram nära er! Innan dess ska jag försöka hinna förse er med ytterligare några spänningshöjande ledtrådar.

/Fredrik

Fortsätt läsa

The Times they are a-changing

På den här videon ses och hörs chefsdirigenten Stefan Solyom, undertecknad samt ett gäng musiker ur HSO framföra en av Bob Dylans låtar: ”The Times they are a-changing”. Det hela började med ett telefonsamtal mellan mig och Stefan. Vi tyckte att det skulle vara kul att hylla Nobelpristagaren – av flera skäl. Inte minst därför att det uppstått en sådan debatt i kulturvärlden: var Dylan verkligen värdig detta pris?

Det slog oss att Dylan säkert skulle vara lika ifrågasatt i den klassiska musikvärlden (för sin musik) som han blev i den litterära för sina texter.

Utan att på något sätt försöka slå fast några eviga kvalitetsperspektiv, tyckte vi att det var ett intressant fält: den officiella kvalitetsstämpelns fält. Och för vår del blev det också som en form av etyd inför vårt arbete med den kommande säsongen, som kommer handla en hel del om att pröva gränser och utsätta det ”godkända” för nya perspektiv. The Times they are a-changing, helt enkelt.

Fortsätt läsa

Otuktat

Slår man upp ordet otuktat i en av alla internet-varianter på den gamla synonymordboken, får man bl.a. följande förslag: ouppfostrat, ovårdat och vildvuxet.

I denna blogg tänkte jag ägna mig att göra iakttagelser om musiklivet men också om sådant som normalt äger rum bakom konsertkulisserna, osynligt för publikens ögon.

Ni kan vänta er både debattinlägg om kulturpolitiska skeenden och texter som kåserar kring vad solister, dirigenter, musiker och den administrativa personalen har för sig i det dagliga arbetet. Eller varför inte en inblick i programrådets arbete, hur vi ligger till i jämställdhetsfrågan eller vilka mål vi (HSO och Konserthus) ser som viktigast för framtiden.

Vildvuxet är kanske den synonym jag skulle välja för just detta sammanhang. Men det beror så klart på vem som läser. Alldeles säkert kommer en och annan att uppfatta mina ibland (är jag rädd) vanvördiga iakttagelser som både ouppfostrade och ovårdade. I så fall hoppas jag ni använder kommentarsfältet. Debatt är kul.

Även ni som skulle råka tycka att det jag skriver är kul och tankeväckande får mer än gärna kommentera. Även bekräftelse är nämligen kul.

Kanske kan sedan kommentarsfältet användas som utgångspunkt för en bloggopera!

Fortsätt läsa