Hoppa till huvudmenyn Hoppa till innehåll

Otuktat

Fredrik Österling bloggar

Eldfågeln

När jag gick i skolan i Gällivare i början av sjuttiotalet besöktes vi ibland av någon enstaka gästande rysk stråkkvartett. Oftare – kanske en tidstypisk företeelse – någon musikteater med ett aktuellt och ibland brännande debattämne som dramaturgisk drivkraft.

Symfoniorkesterturnéer upp till den norra landsänden kom igång senare och då i numera nedlagda Rikskonserters regi. Jag misstänker att möjligheterna att få lyssna till symfoniorkester för skolbarn återigen handlar om att du ska ha turen att bo i en stad där konstformen stöds och odlas. För min del utgjordes de första upplevelserna av det riksradion och pappas LP-samling kunde erbjuda. När så vårt Helsingborgska konserthus fylldes med skolbarn i olika åldrar i veckan, var det inte utan att jag tänkte tillbaka på mina egna första möten med den symfoniska musiken och hur de påverkat mig. Och hur veckans konsert skulle påverkat mig som barn.

Jag gissar att jag, likt barnen under dagens sista föreställning, hade fyllts av den där svårmanövrerade energin som mötet med stark och kommunikativ musik kan skapa. Barnen hoppade högt i stolarna när slagverk och brass pangade på. De började diskutera intensivt och halvviskande med varandra efter spännande passager. Bekräftelsen i bänkraderna:

”Hörde du?”

”Ja – jag kissade nästan på mig, hihi!”

Eldfågeln, Igor Stravinskijs genombrottsverk, klingade raffinerat, lekfullt och fräscht (och märkbart samtida) i händerna på Stefan Solyom och HSO-musikerna. Än i denna dag inspireras tonsättare av Stravinskijs musik. Somliga så mycket att de stjäl rakt av från Igor.

Grégoire Pont live-animerade till musiken med utgångspunkt från den ryska folksaga som legat till grund för denna balettmusik. På ett personligt och subtilt sätt lyckades Grégoire gjuta liv i berättelsen. Bilderna, delvis skapade i stunden, gav extra skärpedjup åt upplevelsen. Det var fascinerande att se hur barnen uppmärksamt och ibland andlöst följde hur bilderna långsamt växte fram.

I dag, lördagen den 11 mars, är sista chansen att uppleva vad mängder av skolever från Helsingborg fått uppleva de senaste dagarna.

Vi ses kl 15.00 i konserthuset!img_0169

Fortsätt läsa

Grammis!

Så var det Grammisgala. Jag åkte förstås upp till Stockholm för att på plats heja fram Helsingborgs Symfoniorkester som var nominerad med inte mindre än två CD-produktioner i ett mycket starkt startfält av nominerade i kategorin ”Årets klassiska” – däribland Kungliga hovkapellet i en mycket fin inspelning.

Grammisgalan är ju skivindustrins egen gala. Juryn är månghövdad och kommer från en stor bredd olika yrkeskategorier. I år hade de i uppgift att vaska fram nitton vinnare bland nära femhundra bidrag. Den s.k. populärmusiken är förstås för många huvudnumret en sådan här kväll. Det märktes också på det dramaturgiska upplägget.

De klassiska och mindre ”kändistäta” genrerna fick samsas på en första del som inte direktsändes i TV. Jag gnäller inte över det. Jag tänker att detta ändå är ett utmärkt tillfälle för vår del av branschen att synas och höras. Och ju fler platser där olika musikgenrer och deras utövare kan mötas desto bättre.

Valet av Stockholms konserthus för prisutdelningen fick också programledarna att fundera över det faktum att Filharmonikerna normalt är ”husband” och att de är fast anställda musiker. Vilket förklarades för den popmusikertäta publiken med ett ”alltså musiker som kan VAB:a.”

Jag satt bredvid Rickard Gateau, chef för Västerås sinfonietta. Våra respektive orkestrar medverkade på en av de nominerade CD-inspelningarna. När programledarna med viss möda stavat sig genom de krångliga bandnamnen ”Västerås sinfonietta” och ”HSO” (som av någon anledning lät som SOO – möjligen trodde de att HSO var ett lite coolt och ovanligt artistnamn) stod det klart att ”Årets klassiska” gått till CD:n där Helsingborgs Symfoniorkester medverkar med Mats Larsson Gothes färgrika andra symfoni. Västerås Sinfonietta medverkar på samma produktion med bl.a. verket The Autumn diary.

HSO:s egen konsertmästare Fredrik Burstedt dirigerar på CD:n producerad av Malmöbaserade Db productions. En grammis i kategorin ”Årets klassiska” riktar sig förstås till produktionen som helhet: musiken, givetvis, och sättet på vilket den spelas, tolkas och presenteras. Musikernas timmar i övningsrum, på repetition och under inspelningarna. Men också det oerhört detaljerade och utmanande redigeringsarbetet, signerat Erik Nilsson på Db productions. Så grammisen är förstås till alla som medverkat. Men utan Larsson Gothes musik hade just den här laguppställningen på CD inte blivit av. Det var självklart därför Mats Larsson Gothe, tonsättaren, och dirigenten Fredrik Burstedt som fick studsa upp på scenen och ta emot priset. Glädjen är stor, förstås.

För min personliga del, som i dag firar ett år i rollen som Konserthuschef, är det en källa till ren och skär stolthet över att bo i en stad där en högkvalitativ orkester som HSO kan få frodas och utvecklas. Nu är det dags att ta sig hem till Helsingborg!

/Fredrik

Fortsätt läsa

Ny säsong på jäsning…

Inför en ny konsertsäsong är det förstås många saker som ska falla på plats. Särskilt om man som vi i HSO har som ambition att hitta nya perspektiv på vår konstform. Jag kan redan nu avslöja att säsongen 2017/18 kommer vara fullmatad med nyheter av olika slag. Såväl spänningen i huset som mina egna förväntningar på resultatet stiger i takt med att deadline närmar sig. Men. Hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte avslöja något riktigt än… Men jag ska ange några färdriktningar.

Först och främst ser jag det närmast som en plikt att vi som offentligt finansierad musikinstitution ger oss i kast med att skärskåda våra heliga kor. Ett exempel är de ritualer vi håller oss med runt konserterna. Ett annat är sättet på vilket vi läser och tolkar musikhistorien men också vår samtid. Ska vi spegla historien i samtiden eller tvärtom? Det är viktigt, menar jag, att vi funderar över vilka filter vi själva ställer upp som hinder för den symfoniska musikens möjligheter till förnyelse. Det här är viktigt för att frilägga så mycket rörelseenergi som möjligt för det vi brinner för – nämligen att göra musik på högsta möjliga nivå. Inget dödar musik så effektivt som ett lojt förhållande till alla de aktiva val som vi har möjlighet att göra.

Fredrik Österling och Dan Laurin in action

Fredrik Österling och Dan Laurin in action

Med detta sagt ska ni ändå få en liten glimt av det pågående arbetet. På bilden ser ni mig och vår internationellt ryktbare blockflöjtsstjärna Dan Laurin. Jag besökte honom i Stockholm i början på veckan, och vårt samtal kretsade kring ett synnerligen kreativt grepp på ett stycke musikhistoria.

Hemligt värre. Men hav tålamod. Snart kommer nämligen allt att uppenbaras i ett säsongsprogram nära er! Innan dess ska jag försöka hinna förse er med ytterligare några spänningshöjande ledtrådar.

/Fredrik

Fortsätt läsa

The Times they are a-changing

På den här videon ses och hörs chefsdirigenten Stefan Solyom, undertecknad samt ett gäng musiker ur HSO framföra en av Bob Dylans låtar: ”The Times they are a-changing”. Det hela började med ett telefonsamtal mellan mig och Stefan. Vi tyckte att det skulle vara kul att hylla Nobelpristagaren – av flera skäl. Inte minst därför att det uppstått en sådan debatt i kulturvärlden: var Dylan verkligen värdig detta pris?

Det slog oss att Dylan säkert skulle vara lika ifrågasatt i den klassiska musikvärlden (för sin musik) som han blev i den litterära för sina texter.

Utan att på något sätt försöka slå fast några eviga kvalitetsperspektiv, tyckte vi att det var ett intressant fält: den officiella kvalitetsstämpelns fält. Och för vår del blev det också som en form av etyd inför vårt arbete med den kommande säsongen, som kommer handla en hel del om att pröva gränser och utsätta det ”godkända” för nya perspektiv. The Times they are a-changing, helt enkelt.

Fortsätt läsa

Otuktat

Slår man upp ordet otuktat i en av alla internet-varianter på den gamla synonymordboken, får man bl.a. följande förslag: ouppfostrat, ovårdat och vildvuxet.

I denna blogg tänkte jag ägna mig att göra iakttagelser om musiklivet men också om sådant som normalt äger rum bakom konsertkulisserna, osynligt för publikens ögon.

Ni kan vänta er både debattinlägg om kulturpolitiska skeenden och texter som kåserar kring vad solister, dirigenter, musiker och den administrativa personalen har för sig i det dagliga arbetet. Eller varför inte en inblick i programrådets arbete, hur vi ligger till i jämställdhetsfrågan eller vilka mål vi (HSO och Konserthus) ser som viktigast för framtiden.

Vildvuxet är kanske den synonym jag skulle välja för just detta sammanhang. Men det beror så klart på vem som läser. Alldeles säkert kommer en och annan att uppfatta mina ibland (är jag rädd) vanvördiga iakttagelser som både ouppfostrade och ovårdade. I så fall hoppas jag ni använder kommentarsfältet. Debatt är kul.

Även ni som skulle råka tycka att det jag skriver är kul och tankeväckande får mer än gärna kommentera. Även bekräftelse är nämligen kul.

Kanske kan sedan kommentarsfältet användas som utgångspunkt för en bloggopera!

Fortsätt läsa